mitt frieri
Vi pratade lite män på jobbet idag. Det som är gemensamt med att jobba på dagis och på äldreboende är att alla tar för givet att man är gift, helst några barn med. Barn vill veta om man har bh också, det struntar tack och lov mina tanter i nu.
-Vem är du gift med, vad heter han?
-Jag har ingen man, ingen har friat än.
-Jasså, varför inte då?
-Ja, varför inte, det vet jag inte (börja inte tänk i dom banorna Emelie.)
-Du får sätta lite fart på dom då.
Sen kom jag på att jag har ett frieri bakom mig. En kille i Egypten. Jag sa nej. Eller mamma sa nej eftersom frågan var lite mer riktad till henne. Han dansade som Michael Jackson sa han. Det hjälpte honom inte. Inte heller att han påpekade att jag hade nice hair. Det känns som ett äktenskap ska vara lite mer än så.
Vi missförstod varandra sen. Jag trodde hon frågade vad hennes man hette. Hon menade vad min man hette.
-Det vet jag inte, svarade jag.
-Vet du inte? frågade hon förskräckt.
-Nej, men minns du vad din heter?
-Det det gör jag verkligen inte.
Jag sa att vi hade till uppdrag att ta reda på det. Hon skrattade och det kändes som om jag var rolig. Nu ser jag när jag skriver att det knappast kan klassas som ett skämt, men hon tyckte jag var kul. Och det är det som räknas.
