emelie sporre

Jag tänker på en sak. Maria Hedman tänkte på det och skrev om det i hennes blogg men jag tänker att jag tar det en gång till. På mitt sätt. Eftersom jag fortfarande tänker på det menar jag. Och vad är det då? Jo ni vet, man sitter och ser på en film. En bra film där det blir vackert till slut även om det inte såg ut att bli det i mitten. Men allt ordnar sig. Alla tar sitt förnuft till fånga. Hjärtan följs och även om det inte slutade som man trodde skulle vara ett lyckligt slut så går dom stärkta ur det. Mot något nytt. Men det glömmer vi för då kommer texten och det är dags att komma på att man har ett eget liv. Som inte riktigt var som på filmen. Och så suckar man lite åt det "oj oj" kanske man säger "tänk om livet vore så där. Ett lyckligt slut, det finns inte i verkligheten". A ungefär så kan man ju tänka ibland.

Det som är kruxet är ju att filmerna ofta inte är en biografi där vi följer huvudrollen in till döden. Det slutar ju mitt i. Mitt i livet. Våra liv är som filmer. Precis likadana. Skillnaden är att det inte slutar när det är sådär lyckligt. Livet struntar i eftertexterna och fortsätter vilket leder oss till nya berättelser. Vårt liv innehåller ju hur många filmer som helst. Lyckliga, sorgliga, deppiga, roliga. Skräck om man har otur.

En film om mitt liv? Kanske inte så kul som biografi. Så festlig är jag inte. Men som delar. Hade jag kunnat dela in det i filmer hade jag kunnat göra film med "så levde dom lyckliga.."-slut. Man skulle se filmen och känna, vilket flyt hon har. Vilket problemfritt liv. Men det skulle också kunna vara en film som slutar med att publiken känner jaha, kommer hon vara deprimerad resten av livet och aldrig piggna till? Upplyftande film, skulle dom säga. Med ironi. Kanske skulle filmen sluta med att jag kastar saker runt omkring mig, skriker och är allmänt galen och folk skulle tänka, skönt att man ändå har sitt stabila och trygga liv ändå.

Det som ändå är rätt skönt att ju att livet har fortsatt. Det har inte tagit slut eftersom det inte är någon och klipper i det. Visserligen hade det varit rätt skönt när jag tänker efter. Ha någon att bolla lite idéer med och dom där riktigt usla grejerna som händer i livet skulle man kanske ändå kunna klippa bort. Fast då blir det ju en sån där film om ett "perfekt liv". En tråkig film som ingen skulle vilja se.