emelie sporre

Nu ligger jag med otursfoten högt upp i luften. Det var bara ett litet skavsår. Som man mer eller mindre alltid har. Fast detta började stråla upp i vaden. (Okej, kanske inte stråla men tycker om det ordet) Så ska det väl inte vara. Sen blev vristen tjock. Jättetjock. Så himla dumt. Samma fot som bröts förra året. Kryckor igen. Av ett skavsår. Det känns så dumt. Lite töntigt. På sjukhuset sa dom att det var bra att jag inte väntade längre innan jag kom. Jag brukar vänta länge, men nu kunde jag ju inte gå. Jag tänker mig att jag hade fått amputera annars. Hon sa inte så men jag tänker att det säkert hade blivit så.

Det var kul med kalas igår. Johanna fyllde år och hon bjöd som alltid på mat från himlen. Det blev dans och drinkar tills foten inte gjorde ont mer. Jag tänker att den andra foten ska väl inte behöva lida för att den ena är svag och tråkig.