man lär sig

Utflykten till havet blev som den skulle. Det var kanske en aning kyligt och jag och Åsa var minst sagt besvikna på vår egen feghet. Man undrar vad som hänt. Övergången från att man lekte kärring som låg på rygg utan att doppa huvudet till att det sker ganska naturligt känns vag. Därför tog jag några simtag under ytan, försökte att inte flyta runt på rygg och kika på tårna och jag känner att jag är på rätt väg. Tillbaka. Tången med krabbor skrämmer mig lite men just den delen känner jag får vara så. Man behöver faktiskt inte trampa runt där. En krabba nöp mig, kanske för 15 år sen, men vissa saker kan man inte glömma, och ska inte glömmas.

Det är inte så ofta jag hänger där ute, åker jag till Ytterby så gömmer man sig liksom ute hos mamma och pappa. Man glömmer att man är på ett offentligt ställe. Man glömmer att ganska många känner ganska många där. Man glömmer att man hörs ganska väl, ganska långt, när man är vid havet. Och man glömmer totalt bort att det ligger en drös med människor runt om en i klipporna. Det kom vi på när vi hade diskuterat en mindre del av Kungälvs befolkning. Man skäms en stund, och man håller tummarna för att just idag är det nog bara turister här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0