emelie sporre

När man träffar så många gamla som jag gör nu så försöker jag tänka på hur det kommer bli för mig. På riktigt så förstår jag fortfarande inte att jag ska bli gammal. Det har inte gått in. Man vet om det, det gör man ju, men att förstå det är en helt annan sak. Ibland är jag stel i benen om jag suttit på dom för länge. Då kommer jag på att just det, såhär kommer det vara sen. Men sen får jag igång benen igen och jag glömmer. Det blir liksom aldrig mer än så. Det kan vara svårt att sätta sig in i en annan persons sits. Men det blir roligare och lättare för varje gång jag jobbar. För man måste lära känna dom. Det blir så mycket mer mening i det då. Och träffa deras barn om dom finns. Då blir man påmind om att det faktiskt är massa mammor och pappor som jag hjälper. Då blir jobbet lite mer tydligt. Inte så komplicerat. Dom bor ju här. Och dom ska ha det så bra som möjligt. Med lite ägglikör ibland. Det kommer jag däremot aldrig förstå mig på.