emelie sporre

Det finns så mycket som är ganska knäppt. Vi pratade om det igår. Vi låtsades att vi var utomlands och drack massa goda drinkar. Vi kom in på lite konst och böcker. Tjusigt samtalsämne som jag har massa att säga om. Jag kan berätta om konstepoker och vad som var utmärkande med dom. Jag kan berätta spännande händelser ur olika konstnärers liv som om jag var med. Trodde jag. Jag kan verkligen ingenting. Och det är så konstigt. Jag ser mig själv som en konstintresserad. Jag tror på riktigt att jag kan ganska så mycket om romantiken, barocken och antiken. Typ hur pelarna såg ut och vad det där speciella sättet att måla ljus och skugga kallas. Om det kallas något. Jag tror jag kan massa konstnärer och hur dom dog. Tänker att jag åker till massa konstmuseum när jag är utomlands.

Och så kommer på att jag inte gör det. Egentligen. Jag tar hellre en chai än letar upp en buss dit. Jag tittar hellre på top model än på en dokumentär om varför van gogh skar av sig örat. Och jag tycker inte om att det är så. Mest blev jag kanske förvånad över att det är så. Jag tror jag är massa saker som inte ens stämmer. Och när jag började tänka på det så blev det så sorgligt. Fyndar fint på second hand, bakar bröd, läser klassiker på balkongen, dricker ett glas rött för mig själv för att det är gott, har fint hår en tisdag eller onsdag. Allt det vill jag. Allt det tänker jag är jag. Och så är jag allt annat. Rätt trist att komma på faktiskt.