emelie sporre

Det finns så mycket man vill skriva men så lite som kommer ut. Först blir man ledsen. Ledsamheten iigger kvar hela tiden men argheten tar liksom över. För jag blir så arg. Och jag kan inte göra någonting. Det är lättare att vara arg när man förstår. Man brukar ju kunna förstå. Efter lite ansträngning. Att någon vill skapa ett stort jävla helvete för så många, det känns ganska omöjligt att ens börja försöka sig på att förstå. Det går inte att tänka. Man blir knäpp när man inte kan greppa det i sitt huvud. För man behöver kunna reda ut saker. Göra det lite logiskt. Det kommer jag inte göra. Det får vara en röra. Jag kommer inte förstå mig på hur man kan bli så överjävlig som människa. Jag förstår att man tappat medmänskliga känslor. Att delen i huvudet där förståndet sitter blivit kvaddat någongång. Jag förstår att hjärnan inte är som den ska. Men varför kan man inte få upptäcka det innan. Varför måste dom alltid hinna före. Varför måste fina människor ge bort sina liv till dom som inte ens vill ha dom, egentligen. Det har blivit så in i helvete fel. Det är inte såhär det ska vara. Det är ingen som vill det.