emelie sporre

Jag försöker kolla på klockan ofta för annars går dagarna så snabbt. Och då går livet snabbt. Jag vill stanna en stund där jag är. Jag har haft dagar då jag vaknat och räknat timmarna tills jag får sova igen. Aldrig mer såna dagar tack. Men klart dom kommer igen, men kanske inte så många på raken.

Frida, min trogna granne i Karlstad, hade en granne som dog inatt. Jag vet inte varför jag skriver det här, men jag kan inte sluta tänka på det. Vi har skojat om honom så många gånger och jag har frågat om honom, hur han har det och så. Men bara på skämt, eftersom ingen vet vem han egentligen var. Nu känns det så knäppt. Fast man kan ju inte sluta skoja om folk bara för att dom ska dö någongång, men det känns ändå lite märkligt.

Det är sorgligt med döden. Och ännu mer sorgligt när dom som inte hunnit bli så gamla dör. Men det är nästan mer konstigt än sorgligt. Jag kan inte förstå den. Jag fattar faktiskt ingenting. Jag har aldrig varit rädd för den för min egen del, det kommer när det kommer, tänker jag idag. Men så ibland kommer man på det, just det, jag ska dö. Så tänker jag på det en stund, men bara en väldigt kort stund, för jag vet liksom inte hur jag ska tänka. Så jag kommer ingen vart.