emelie sporre

Idag ligger det ett litet sorgligt täcke över dagen. Det gör ingenting, jag bara konstaterar. Det känns lite viktigt. Det är sol, men jag har dragit ner persiennerna. Det känns skönt. Jag sitter i min soffa, utan drink idag. Men med min dator och skriver om döden. När vi ska få dö, med värdigheten kvar. Ja men nu förstår jag vad det sorgliga täcket kom ifrån. Jag återkommer till ämnen som död, ångest, likgiltighet så fort jag får chansen. Jag börjar se ett mönster i mina skolarbeten nu. Jag dras till det för jag tycker det är intressant. Jag har fått en distans till det som gör det möjligt att tänka och fundera utan att själv falla ner i hålet. Jag håller mig uppe, jag börjar hitta mitt sätt att tänka. Att leva. Kontroll är ett tråkigt ord, så det säger jag inte. Jag vill inte ha kontroll. Jag vet inte vad det kallas, men jag skulle gärna komma på ett fint ord.

Snart flyttar Emelie till Paris och sin Thomas. Det känns inte alls roligt, men det tycker han, såklart. Vi tittade på deras hus och han visade ostbutiken. Vi ska shoppa loss där när jag kommer och hälsar på i augusti. Jag försöker fokusera på den veckan och hur roligt det ska bli att få vara i Paris en hel vecka eller hur länge jag nu får stanna. Sen blir det tomt i höst. Men nu är det vår! Bakom mina persienner.