emelie sporre

Obduktionsfilmen var från 94. Men organen är ju dom samma. Jag åt en kabanos med bröd på grillen på linné innan. Nja. Kanske inte så genomtänkt. Men filmen var bra. Eller bra? Informerande? Jo. Det är svårt att se att det är en människa när bröst- och bukorganen ligger på ett bord. När han pratar om den avlidne och så ser man inget som liknar en människa. Var är han egentligen, han ligger ju där men är ändå inte där. Det blir så vetenskapligt. Han pekade på en plutt i hjärnan och sa att här menar vissa att själen sitter. Ungefär. Man kan väl inte ta ut själen och skicka till lab? Jag är kanske för romantiskt lagd för denna utbildning. Jag vill tro att hjärtat slår för den man älskar. Egentligen vill jag ju inte höra talas om sinusknutor och förmakskontraktioner som håller igång oss. Hypofyser som krånglar och gör oss ledsna.

Han skar bort skallens hud sen, jag har sett det på face off med Travolta och Nicolas Cage så jag visste hur det såg ut och det såg ut så. Sågade upp skallen. La hjärnan på ett bord. Det var inte äckligt utan kändes mer sorgligt. Tänk vad många tankar den tänkt och så ligger den bara där. Alldeles ensam och blottad. Han visade hjärnbarken och jag tänkte på vad många hemlisar som legat och grott där (den fysiologiska biten glömde jag bort). Var tar dom vägen när man dör. Men dom finns kanske inte kvar om man inte delat dom med någon. Man blir ju bara en kropp när det som gör oss fina försvinner. Allt av värde försvinner iväg någon annanstans. Till de som finns kvar i livet som tänker på en. Dom får nog lite. Lite minnen. Och är det minnen man blir när man dör så känns det ganska bra med. Ett fint minne vill jag bli. För någon, gärna för många. Åh gud låt mig inte dö sist.

 

..jag trodde det jobbigaste i filmen skulle vara "slaffset". Men det bara är. Det värsta är fötterna som sticker ut under lakanen. Med en lapp på tån som säger vem det är. Jag tycker det är vidrigt. Hemskt. Sorgligt. Det ser så ledsamt ut. Ensamma fötter. Gud jag börjar nästan grina bara jag tänker på att få en lapp på tån. Det kanske jag kommer ha en dag! Åh gud låt mig och alla jag känner dö av uppenbar dödsorsak. Jag donerar gärna organ. Till forskning också. Men jag vill inte att min hjärna disikeras. Alla tankar jag haft får inte sippra ut. Jag försöker inte vara rolig. Min hjärna är min. Mitt hjärta också. Det har ändå inga kammrar och sånt. Mitt hjärta slår ju för dom jag älskar. Det har aldrig slått för mig. Men jag antar att det har nåt finger med i cirkulationen också.