emelie sporre

Det blev ganska fint i håret. Det är ju därför man går dit. Inte för att sitta där. Frisörsnacket har jag alltid upplevt som jobbigt. Jag tycker inte om att gå dit. Dom frågar allt. Och jag glömmer att jag inte behöver berätta allt. Men varje gång gör jag det. Men igår, igår var det kul. Jag glömde igen att man får vara en hemlis och pratade om var jag bott, varför jag flyttat dit, pojkvänner osv men det var ju trevligt. Jag kände lite skitsamma. Det är lite kul att prata med folk man inte känner för dom känner ingen man känner. Vi pratade mycket frisyrer också. Hon sa att alla brudar är rätt trista nu och bara vill sätta upp det lite halvt med lite lockar som hänger. Jag ska gå till henne om jag får gifta mig någongång. För hon gillade 50-tals frissar. Jag gillar också det.

Annars är det okej. Jag orkar inte riktigt med resten nu. Men klart jag ska orka. Jag vill ju bara ha det lite bra. Jag blir ledsen när jag ser människor som inte har det bra. Och inte bryter mönstret eftersom de har allt som anses som bra och därför tror att allt bara kan bli sämre om mönstret bryts. Jag hade det bra. Blev utan det och började om med allt. Och då insåg jag att det alltid kan bli bättre. Ledsamheten man känner över att gråta när allt egentligen borde vara så bra. Fan för den gråten.