emelie sporre

Jag har jobbat tre dagar nu. Och dom är så duktiga. Jag är ett rompedrag men försöker se ut som att jag har saker att göra. Det misslyckas ju. För vad skulle jag kunna hitta på som inte min handledare vet om. Jag går fortfarande med bestämda steg men åt fel håll, försöker se ut som jag hade något att fixa med just där innan jag kikar över axeln och smidigt vänder om. Ibland blir det lite mycket att göra för dom, massa ekg som måste tydas som jag inte kan. Då går jag in till nån söt gubbe som behöver prata av sig lite. Och det är så många söta gubbar! Dom berättar om sina ungdoms dagar och jag tycker ju det är jätteintressant. Många är så glada trots att de ligger på avdelningen de faktiskt gör. Det planeras för framtiden och så ska det vara. För på sjukhus ska man bli bra. Man ska få åka hem. Och när man säger det, att nu ska du få bli av med oss, då ser dom så fina och glada ut. Tänk att man själv kan bli så glad när någon säger att det ska bli skönt att inte se dig mer. Det gör ju i det andra livet jag lever för det mesta ganska så förjävligt ont.