Inte alls vad jag tänkte skriva om.
När jag sätter mig hos patienterna kan jag känna att var och varannan vill prata mer än den gör. Jag vet inte hur jag ska närma mig dessa. Vissa börjar prata/gråta/kramas så fort jag antyder att jag har lite tid. Det är dom enkla, för att lyssna kan vara det bästa man kan göra. Vissa skulle dö innan dom säger att dom faktiskt skulle behöva någon. Och man kan så lätt glömma dom. Dom som inte säger något. Men som har tårar i ögonen som man hinner se först när man ska mäta pulsen och sitter ner och tittar på dom en minut. Dom försöker jag gå tillbaka till. Försöker få dom att känna att jag inte ska springa iväg så fort jag kommer dit. Frågar om det är okej om jag sitter med dom medan dom äter sin mat. Och efter en stund kommer det något. Men sen kommer frågan; hur länge ska du stanna här? Och jag vill inte svara två veckor. Jag vill säga jämt, jag kan bli din kompis. Jag tänker på dom så mycket. Jag antar att det är så i början, att det avtar och det känns hemskt. Att man ska lära sig att säga hej, binda något slags band och sen säga hejdå för att dom blir friska. Eller inte blir det.
Man kan nog aldrig lära sig att se på folk om dom föredrar ensamhet framför att prata med någon i blå kläder som ser likadan ut som den dom träffade igår och den dom kommer träffa imorgon. Man måste få prata med dom en stund för att känna efter. Och jag vill ha tid till det, måste ha tid till det. Det ska börjas dokumenteras mer, dvs mer tid framför datorn. Vilket jävla påhitt. Använd kortkommandon, säger dom som förespråkar datortid framför patienttid. Skratta gråta?
Jag vill jobba inom psykiatri. Just nu, kanske något annat imorgon, men nu vill jag det. Men är det svårt med samtalsbiten med fysiskt sjuka människor undrar jag hur jag pallar det psykiska planet. Man kan bara jämföra med sig själv och jag ville ta emot hjälp först åtta år efter att jag skulle behövt det första gången. Hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt? Det är något jag ofta funderar på. För man tänker ju, vill inte alla vara glada. Men alla vill inte det. Jag ville inte det. Man blir trygg i det man är. Man mår dåligt, vänjer sig vid det, vet hur det fungerar, vet hur man reagerar och vet hur man ska vara. Man vill inte ha hjälp, för det värsta som kan hända är att den där som ska hjälpa en lyckas. Förändra ens tankemönster, sina vanor och att man tillslut inte känner igen sig själv. Man vet inte längre riktigt vem av dom man varit som är ens rätta jag. Och vi kan väl säga att det är lite där jag befinner mig.
Ibland är det lättare att läsa människor.
Men ibland är det svårare. Egen hårfärg i en klänning som inte riktigt går att knäppa med en drink i handen behöver ju inte vara bättre. Vilket jäkla meck att veta. När det till och med handlar om mig själv och jag bara kan se det i efterhand. Hur ska man någonsin kunna fånga upp dom mitt i det? Mitt i något dom inte vill att någon ska upptäcka?
Godnatt!
Man kan nog aldrig lära sig att se på folk om dom föredrar ensamhet framför att prata med någon i blå kläder som ser likadan ut som den dom träffade igår och den dom kommer träffa imorgon. Man måste få prata med dom en stund för att känna efter. Och jag vill ha tid till det, måste ha tid till det. Det ska börjas dokumenteras mer, dvs mer tid framför datorn. Vilket jävla påhitt. Använd kortkommandon, säger dom som förespråkar datortid framför patienttid. Skratta gråta?
Jag vill jobba inom psykiatri. Just nu, kanske något annat imorgon, men nu vill jag det. Men är det svårt med samtalsbiten med fysiskt sjuka människor undrar jag hur jag pallar det psykiska planet. Man kan bara jämföra med sig själv och jag ville ta emot hjälp först åtta år efter att jag skulle behövt det första gången. Hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt? Det är något jag ofta funderar på. För man tänker ju, vill inte alla vara glada. Men alla vill inte det. Jag ville inte det. Man blir trygg i det man är. Man mår dåligt, vänjer sig vid det, vet hur det fungerar, vet hur man reagerar och vet hur man ska vara. Man vill inte ha hjälp, för det värsta som kan hända är att den där som ska hjälpa en lyckas. Förändra ens tankemönster, sina vanor och att man tillslut inte känner igen sig själv. Man vet inte längre riktigt vem av dom man varit som är ens rätta jag. Och vi kan väl säga att det är lite där jag befinner mig.
Ibland är det lättare att läsa människor.
Men ibland är det svårare. Egen hårfärg i en klänning som inte riktigt går att knäppa med en drink i handen behöver ju inte vara bättre. Vilket jäkla meck att veta. När det till och med handlar om mig själv och jag bara kan se det i efterhand. Hur ska man någonsin kunna fånga upp dom mitt i det? Mitt i något dom inte vill att någon ska upptäcka?
Godnatt!
Kommentarer
Trackback
