emelie sporre

Redan första dagen pajar min plan. Jag har ju bestämt att jag inte ska vara en tröttis. Men klockan ringde fem. Och den ringer kl fem imorgon också. Som om man ska åka till flygplatsen, så tidigt känns det. Och så ska jag bara åka sex minuter. Jag var en virrpanna deluxe idag. Glömde matlådan, åkte i sänghissen ist för människohissen, gick in på fel reception. Men jag klarade mig. Försökte tyda ekg men det gick ju givetvis åt skogen. Imorgon blir det stickpremiär. Jag ska äntligen få presentera mig på riktigt för en patient, tvätta rent och ta bort stickskyddet och slänga nålen i stickburken. På riktigt, inte på skoj. Inte säga höhö så här får man inte göra på riktigt. För nu är det på riktigt. Så riktigt det kan bli och det ska bli så kul. 

Jag försöker bara tänka på jobbet. Men det är ju svårt när man är hemma. Dom andra är på andra lång och dricker öl. Jag skulle också vilja vara det. Men jag ger det en vecka, sen ska tröttisen i mig försvinna.