Klädprat
Jag pratar aldrig riktigt samma språk som expediterna. Därför säger jag alltid nej tack jag kollar bara när dom kommer stapplandes efter en och vill hjälpa. Fast allt man behöver är lite hjälp. Idag sa jag vad jag faktiskt letade efter. Och kom ut med tre killkoftor. Hon förstod vad jag ville ha. Till slut. Jag gick tom ut ur provrummet och letade upp henne för att få smakråd. Äntligen, en som förstår att jag inte vill ha en söt kofta med roliga detaljer. Fast ändå funkade det inte hela vägen. När jag ska gå, precis klar, dragit mitt kort, hon behöver inte säga mer för jag har redan betalt men då kommer det. Det som gör att jag fortsätter bli nervös för expediter. Du ba, fuck elva minus här kommer jag. Oj, nej så kommer jag verkligen inte säga.
Kanske var det dumt att köpa koftor, jag hittade en hel drös när jag städade gardroben men what goes around comes around osv. För jag tvättade idag. Jag gör på det viset att jag använder allt jag gillar ett varv, sen tar jag ett varv till och dom som klarat sig utan tandkräm/mat etc får ett varv till. Sen tvättar jag todos. Det tar timmar. Timmar av dåligt humör och ett springande upp och ner för mina helvetiska trappor. Jag har bråttom i tvättstugan. Det måste gå fort. Och då kan man trycka in fel knapp. Och man hinner se det, men tänker hur farligt kan det vara. Inte alls farligt var det, men vissa kläder ska jag kanske nu spara till eventuella barn i framtiden. För det ser ju så väldigt roligt ut så man kan inte bli arg. Jag blev mer ledsen när jag trodde att min guns´n´roseströja hade tappat sitt tuffa tryck, men så var den bara vrängd. Så koftorna jag köpte idag var ju alltså ett väldigt bra köp.
