Gonatt!

Vad jag längtat tillbaka till föreläsningssalarna. Men idag satte jag kaffet i halsen när föreläsaren smäller upp ett honkön på power pointen. En del föreläsare pyntar deras power points med något blått streck eller en prick. Nu var det.. inte alls så. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag tog vägen till ett café, köpte en cola och vi var ganska så effektiva.

Nu lyssnar jag på Björn Afzelius. Kommer ihåg när jag lyssnade på honom när jag var liten. Berättade för pappa vad jag trodde texterna handlade om. Han verkade så genuint intresserad och jag uppfattade det som att jag, som 10-åring hade förstått något som han inte hade. Jag trodde alltid att jag var minst lika klyftig. Jag trodde, väldigt mycket på allvar, att jag nästan kunde slå honom i armbrytning i samma ålder. Vad konstigt. Hur man kan vara så bakom flötet. Han sa att jag snart skulle kunna slå honom. Att det skulle stå i tidningen då. 8-åring slog 48-åring. Han trodde visst att jag kunde greja allt. Och aldrig en negativ sak har jag hört. När jag skulle försöka mig på att bli svart och svår och målade kajal runt ögonen. Då tyckte han att jag skulle köra på med lite mer. Han tyckte det var tufft med säkerhetsnålar i öronen. Nej. Det gissar jag att han inte tyckte. Men jag märkte aldrig det. Jag undrar vad jag gör nu, som han uppmuntrar men som egentligen vandrar uppåt väggarna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0