Slut på tjat
Jag läser för mycket om symtom nu. Har jag inte lite nedsatt mimik nu? Jo, det har jag. Intitiativfattig också. Trött, såklart. Svårt att fatta beslut, tja, fattar inte några beslut alls. Men det värsta är att jag inte ens bryr mig när saker går fel. Det är konstigt att man kan sakna att bli arg! Men igår blev jag faktiskt lite irriterad.
En kille ropade efter mig och pekade på min klänning. Jag fattade ingenting. Men han gav sig inte. Jag tänkte att han tycker väl min klänning är snygg och skulle precis göra tummen upp när jag hörde vad han tjatade om. Man ser halva rumpan. Jaha. Nu var det faktiskt så att han saknade bakgrundsinformationen. Jag hade suttit och pluggat på dagen och för att göra det behöver man inget heltäckande. Man slänger på sig ett skynke på morra som är så bekvämt som möjligt. Sen hade jag inte planerat mer än så. Jag kunde inte hjälpa att det blåste. Jag hade ingen stringbikini under utan ett par tjocka strumpbyxor som visade precis lagom. Hur känslig får man vara? Ja, han ville kanske bara vara snäll. Och när jag tänker efter så var det kanske ingen klänning utan en tröja, men modell längre. Men ändå störigt, och summan av kardemumman, jag blev irriterad. Och det är en bra grej.
