emelie sporre

Det var en rolig dag idag. Jag tycker om när jag får klä på mig den vita skjortan. Vi fick dra upp sprutor och det sprutade verkligen överallt. Jag har inte riktigt fått in tekniken så jag fick koksalt över ansiktet. Men det var ju såklart nybörjarotur. Och så får man tänka att det var ju bra att det bara var vatten och glömma att det kommer det ju inte vara varje gång.

Ibland får dagens läsk bli Max när det riktiga inte finns.

Nu är det bara en timme kvar till min lunchdejt. Det är för tidigt att packa ner och lite för tidigt att börja på nytt. För nu blev jag klar med farmakinetiken. Det är en klurig del om läkemedels väg genom kroppen. Jag var inte på föreläsningen heller eftersom jag hälsade på Urban då. Så det var ju värt det! På tal om honom så väntar jag dagligen på ett litet mail om vad som har hänt med mina prover. Han sa att det troligaste blir en liten tablett. Jag hoppas han inte kunde se min besvikelse. Egentligen är det ju en bra nyhet, men jag kan ju ändå inte sluta tänka på om det inte finns ett lite, lite mer spännande sätt att göra det på.

Onsdag idag och dagarna ser för tillfället väldigt lika ut. Men jag gillar det. Jag hänger på universitetet dagligen, lunchar med lite trevligt folk. Planerar helger och kvällar och ältar det som varit. Ibland känner jag att vi är lite som sunset beach. Ni minns, man kunde se det en gång i månaden och ändå ha koll på Olivia, Ben (och hans tvilling!) och resten av gänget. Eller jag ska inte vara taskig, dom andra är lite mer nytänkande, men jag har mitt spår nu. Jag pluggar på så många nya saker varje dag så jag återanvänder mina samtalsämnen helt enkelt för att spara energi. Men nu måste jag komma med en ny idé, jag har ju en timme på mig.

Idag har vi klämt på varandras lår och rumpor och letat muskler och ben. På praktiken ska vi gärna kunna göra
subcutana och intramusculära injektioner, i underhudsfettet och i muskeln. Det var ju fasligt svårt faktiskt. Vi drog upp sprutor och jag hade kanyler och ordinationer överallt. Jag lyckades tyvärr stöka ner även här och sånt tycker inte fröknar om. Rätt kanyl på rätt spruta och det är skillnad på 1 och 2 ml! När jag sedan skulle göra min injektion hade jag råkat spruta ut det mesta i det lilla fodralet men eftersom det bara var på skoj så gör det ju ingenting. Inget gör någonting och det är också det som är problemet. Det är så svårt att inse att detta ska vara på riktigt snart. Vi fick öva injektioner på skumgummi vilket betyder att min första injektion i en rumpmuskel ska ske på en riktig människa som ligger på sjukhus. Som jag ska klämma på och leta höfben och benutskott och där emellan ska det finnas en fin bit. Jag längtar så!

När vi håller på med sånahär övningar så måste man gå in i patient- och sjuksköterskerollen och det är nästan det som är det roligaste. Man får presentera sig som syster Emelie och berätta vad man ska göra och vad medicinen ska göra för nytta och eventuella biverkningar den kan orsaka. Fråga patienten hur natten har varit och om den kanske är lite stickrädd. Jag måste öva på såntdär prat mer. Eller, herregud det är ju rätt vanligt folk man ska träffa.

Jag skrev häromdagen att jag var glad över att ha hittat några tjänster som jag skulle vilja söka sen. Då vill man inte läsa sånthär http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13719576.ab En idiot tar tag i en vårdares batong och slår sönder henne. Det gör mig ledsen. Och arg och rädd och besviken också. Dom söker nu psykiatrisjuksköterska på häktet i Göteborg vilket är något jag verkligen skulle vara intresserad av. Men? Men men men. Detta ska inte kunna hända. Men det gör det. Och jag blir chockad. Fast varför skulle det inte kunna hända. Idioter är idioter men jag vill tro att dom ska ändras. Varför ska man gång på gång påminnas om att världen är ett helvete för vissa och därför straffar oskyldiga. Man vågar inte gå till vissa klubbar i Gbg av rädslan att bli skjuten i huvudet på dansgolvet. Vilket inte har med stället i sig att göra och därmed kan hända varsom. Och därför kan man inte förutspå det. Och man är konstant ett potentiellt offer. Men så tänker vi inte. Och så ska man inte tänka. För då kan man inte leva. Döden är ju en del av livet men när andra tar makten över det blir man fan så arg.

Nu är muntliga grejen klar och jag har ätit en morot. Jag gjorde misstaget att börja äta på en morot i tysta rummet här på bibblan en gång. Hur dum får man bli. Fick blickar direkt, helt förståligt. Kokta morötter kanske skulle gå bra men vem kokar morötter mer än mormor? Så nu sitter jag mittemot Magda och vi ska försöka vara rediga. Men jag känner mig för glad. Jag dricker min cola och försöker komma på vad jag hade för plan för dagen. Jag har ju jobbat jättemycket på planeringen men nu har jag glömt den. Antibiotika skulle man kunna gå igenom, men risken finns att det där dåliga humöret kommer då och det vill jag inte riskera. Psykofarmaka blir jag glad av men det är också det jag kan bäst så det är en halvbra idé det också. Jag tror jag ska tänka lite på kanelbullar en stund istället, för imorgon är det kanelbullens dag och då blir det ett besök på bullcafét i Haga. Jag älskar såna dagar.

Så mycket måndag det kan bli. Jag saknar en lussebulle. Jag saknar mina kompisar. Och jag saknar läsk. Det jag har är en jäkla massa kaffe. Och 7 sidor dokument som muntligt ska redovisas om en timme. Drömde att redovisningen gick galant och det är den värsta drömmen. Förrutom när man drömmer att typ sin mamma dör. Det är lite värrre. Men så vaknar man, nöjd några sekunder innan man inser att man har allt kvar.

Nu har det ju blivit helt bananas med min sömn. Igår försov jag mig till festen. Vaknade av att Magda ringde och sa att hon var klar. Hon sa att det lät som om jag blivit tagen med handen i sylburken. Det är ju ett fantastiskt uttryck som jag måste börja använda. Men det kräver ju också att ju lyckas komma på folk lite mer. Idag vaknade jag också av telefonen som sa att nu var det nog dags att pallra sig till stan. Det är skönt att folk har koll på mig när man saknar den själv.

Nu vankas tentavecka och det ska bli lite kul. Jag ska dricka cola varje dag och mitt hem kommer förfalla totalt och därför kommer jag inte spendera många timmar här. Jag ska göra scheman och listor som jag ska bocka av så snyggt. Jag kommer gråta en skvätt när jag känner mig totalpantad. Se surt på dom runtomkring som undrar vad som händer. Sen kommer jag förstå något och jag kommer tänka att forskning kanske inte är en sån dum idé ändå. Lite tröttsamt att veta allt detta innan men också skönt att slippa överaskningar ibland. Man börjar ju lära känna sig själv lite smått.

En sak som ska förändras dock är att jag inte ska se ut som vraket. Jag ska i den mån jag kan plugga med lite stil. Inte imorgon, det blir för tight men sen. Och min födelsedagspresent från Sanna kommer göra det lite enklare. Till den går det inte att ha sina snea brillor och en klänning med tandkräm på som man försöker gömma med en scarf. Inga skor som man fått glass på eller en lång dread i nacken. Inget smuligt gårdagens smink eller olika strumpor. Oj jag undrar vad jag har gett mig in på.

Jag fattar inte hur man kan vara så glad och så arg på bara en kväll. Man kan skämmas lite efteråt för det arga och då ska man prata med rätt personer som säger att man gjorde rätt, sa rätt och att det var ganska roligt ändå. Och så får man tro på dom, även om dom är kompisar och inte skulle våga säga nåt annat. Det gör inget. Det är många som säger att dom aldrig har sett mig arg. Det är konstigt. Så nu håller jag på att ändra på det men jag vet inte om jag tycker om det. På fest är det roligare att skratta. Så det gjorde jag mest. Det blev en kväll där jag tyckte allt var fantastiskt roligt. Inte bara småroligt utan ganska så ont i magen-roligt.

Jag kan ha gjort klart vid några tillfällen att detta skulle varit ett hemskt trist skämt om det varit under andra omständigheter. Så att dom förstod att egentligen tycker jag inte det är kul. Onödigt tillägg kan jag känna idag men folk ska ju inte få hybris. Som att jag och Helena såg ut som två marshmallows. Det är väl inte ett helt roligt skämt, ganska förolämpande till och med men som med allt annat dumt jag hör så blir det lite bättre stämning om man skrattar åt det och istället kommer på nåt snyggare att säga tillbaka än men du då.

Det blev ju lite Karlstadbilder tillslut. Det skulle vara roligt att ha en egen kamera med alla delar som behövs. När jag hittar det ena tappar jag det andra. Men snart är den komplett.

Pompedom! Nu är det helg. Svår föreläsning som gav lite svettningar så därför ger jag mig själv ledigt nu. Jag ska ha den skönaste fredagseftermiddagen där jag bara känner mig nöjd. Det trötta och stressiga känner jag passar bättre imorgon. Då kommer jag hantera det så bra. Men nu är det festligheter. Som det borde vara varje fredag. Oavsätt om det handlar om idol, kalas, middag eller choklad.

Och så har jag hittat fem tjänster jag skulle vilja söka. Sånt gör det lite lättare att försöka tyda sina hemska anteckningar.

Jag tänkte på det där med curlingföräldrar när jag ser denna bild. Pappa springer ner tillsammans med mig i pulka för jag inte vill åka själv. Behöver man säga mer.

Jag blir alldeles skuttig, skuttig!? fy fabian vilket fult ord men ibland måste man använda dom också för att förklara något, hursom, jag blir det när jag tänker på att det är fredag imorgon. Jag ska på inflyttningsfest och tänkte göra mig särskilt fin. Mycket för att jag kan känna mig så vrakig på vardagar. Jag tror jag ska slå på stort och ha spetshandskar. Nej det kanske inte är min stil helt hundra. Och kanske inte den klänningen jag tänker mig heller, men jag vet inte hur man gör när man skickar tillbaka på postorder. Så på det viset får man mer eller mindre frivilligt en ny stil. Det är 80-90-tal på jazzhuset också. Åh vilken underbar dansnatt det kan bli. På jazzhuset träffades mina föräldrar. Jag ska inte tjata om det imorgon för jag har kommit på att det kanske kan missuppfattas som raggförsök och det vore ju katastrof. Vilken avskräckande raggningsreplik.

Hej.... här träffades mina päron... Och fy. Nu skäms jag nästan om jag sagt så. Men det har jag säkert inte. Men imorgon kommer det ju ske, det fattar jag redan nu. Har tanken bara fötts, även om det är något som är absolut förbjudet att prata om så slinker det ut, om inte kl 11 så kanske kl 02 eller det värsta på vagnen hem när man fortfarande är glad och pigg men sitter bredvid någon stackars nattjobbare som är på väg hem.

Nu har jag bestämt att jag ska hålla tyst om eventuella hypokondriska sjukdomar jag kommer ha närmsta åren. Jag har kanske berättat om mina olika cancrar jag haft det senaste och jag har inte riktigt blivit tagen på allvar. Efter mitt doktorbesök igår frågade mamma om jag inte passade på att fråga om min evetuella tumör i näsan. Och jag kunde se ett illa döljt flin samtidigt. Är det inte lite kränkande? Mycket prat om kränkning nu, men uppvisar jag allvarliga symtom så ska man väl slippa fllinet? Men nej, jag frågade givetvis inte Urban om mina näsbesvär. Jag var tillräckligt pinsam som frågade om saker som han inte hade att göra med och då ville jag inte lägga detta på honom också. Så kanske var inte min cancermisstanke tillräckligt stark. Och kanske ses vi igen och då vill jag vara allt annat än den hypokodriska tjejen som visserligen ser ut som friskheten själv men känner sig så fasligt sjuk. 

Nu läser jag om kardiogen chock. Nedsatt hjärtfunktion som leder till minskad blodtillförsel till vävnaden. Det känns ganska säkert att läsa om, det tror jag inte jag kan fejka. Psykofarmaka däremot. Schitzofreni eller social fobi skulle jag nog kunna få mig en släng av. Men igen måste jag säga att vi hade den finaste föreläsaren om detta. Man kände sig inte rädd för något efter föreläsningen medan vissa kan få en känna precis tvärtom. Då psykiska sjukdomar ändå är rätt vanliga och säkert minst hälften av oss i salen haft depressioner så poägterade hon att vi kan lära oss leva med det mesta bara vi blir medvetna om hur och varför det kan uppkomma. Inget att förneka om det finns i sin omgivning utan något man kan lära sig att leva med. Så ja, tack min omgiving som gör mig så glad.

En halvtimme för tidig var jag inför min träff med doktor urban. Ville ju inte missa. Så lite ville jag missa det att jag bekräftade min tid förra onsdagen. Det är nästa vecka ringde dom och sa. Men idag, då äntligen. Och oj vad trevligt vi hade. På riktigt. Han sa massa bra saker om min utbildning och vi pratade om vad jag kan tänkas vilja göra med den. Igår kom jag på att jag vill bli ambulansförare sa jag. I förrgår tänkte jag mig en psykavdelning och innan det barnmorska. Han skrattade, fast på ett snällt sätt. Och det festligaste; han sa att jag såg ut som friskheten själv! Ha ha ha. Då kanske man borde bli motiverad att bli lite mer friskig men istället gick jag och köpte lösgodis. Inte upphängt i taket men det funkade ändå.

Sen kom jag på anledningen till att han kanske var så trevlig. Alla gillar ju uppskattning och när folk blir impade av en. Och ja, jag kanske var det. Jag frågade om alla blodvärden och vad det betyder (för jag har ju lite tenta på sånt snart) och han mådde rätt bra av att peka på sin dator och förklara för en som inte fattade. Jag frågade om ett instrument han använde och det kan tom vara så att jag sa häftigt, sån har jag aldrig sett förrut. När jag tänker efter så sa jag faktiskt precis så. Han kollade hur jag kände av vibrationer på fingrarna och knäna och lyssnade på min rygg när jag andades. Andas in och då andades jag istället ut av ren nervositet.

En konstig sak hände också som jag fortfarande funderar över. Han öppnade dörren åt mig och jag sa thank you. Han hade väl sagt nåt på engelska och jag hakade på. Då svarar han med venöst! Venöst? Blod som rinner i venerna? Han såg nöjd ut och väldigt glad så jag förstod att det var roligt. Jag väntade lite för länge för att kunna fråga va, så jag skrattade. Skrattade för jag visste ju att vi hade samma humor. Jag ville inte riskera något.

Det blev en enastående helg i Karlstad. Dansande och shotandes av äkta guld i dagarna två innan färden gick hem. Alltför fort gick det, därför far jag dit snart igen. Man trivs bara så väldigt bra. Jag är totalt tom i skallen nu efter föreläsning om psykiska sjukdomar (som var den bästa föreläsningen någonsin) men den suger, som man säger, musten ur en!
det var väl allt för nu.

Denhär synen kan jag inte få nog av, jag älskar att åka på minisemestrar

Och så kom helgen. Och den blir i Karlstad. Förväntningarna är som vanligt alldeles för höga för sitt eget bästa men man kan ju inta låta bli när det alltid blir så bra som man tror. Födelsedagspartaj imorgon och storslagen golvfest på lördag. Golvfesten är ett stående tema när jag kommer dit. Jag gillar golvet så mycket. Och tror att jag dansar ganska så bra där nere också.

Nu har jag fått min praktikplats för hösten. HIA? Vad är HIA? På östra. Min vagn, det passar ju bra när jag ska knalla upp vid femtiden i regniga november. Jag ska sticka där. På riktigt vis. Sätta in en äkta nål. Fy och usch. Men ändå längtar jag. Att äntligen få göra den där satans basala hygienrutinen, sprita armen och säga stick. Jag blir alldeles fnissig bara jag tänker på det. Och fnissig får jag inte vara då. Jag skulle så gärna vilja ha min lilla sjuksköterskehatt på mig då men jag är rädd att inte bli tagen på allvar. Men egentligen, det är ju inte buttericks-dress jag snackar om. Bara nåt tjusig på huvudet, på sne. Men men.

Ah! Nu googlade jag. Hjärtintensiven betyder det. Jösses. Det ska bli så spännande.

Av någon dum anledning så har alla dessa människor hamnat i städer alltför långt ifrån mig. Detta var folket som åt upp all mat på mammas kalas. Och dom är släkten på hennes sida. Vissa träffar man på då och då men alltför många ser man sällan röken av.


Mina kussar

Moster, morbröder och ett födelsedagsbarn där borta i vita tuffa sommarbyxor.

Och liter mer kusinhopp

Kalas i dagarna två och det gick ju bra. Runt 45 personer har vi blivit i släkten på mammas sida och nästan alla var där. Vi lagade mat i flera dagar och jag såg många fina matlådor framför mig. Nej. Allt åt dom upp. Varenda köttbit slank ner i våra magar och ändå är vi hungriga idag igen. Så konstigt det blir. Vi kollade på filmer från våra släktkalas 20 år tillbaka. Jag var glad att jag bara var en liten människa då för moses vilka kläder alla hade. Vi kunde se att västar och jättehögt hår var modernt något år. Och att göra peacetecknet framför kameran och säga yeah filmstjärna! Också poppis.

I gåva fick nämnligen mamma att vi lagt över alla gamla vhs till dvd. Det finns hundratals timmar från 20 år tillbaka. När vi äter, när vi leker, när vi inte gör något. Väldigt mycket vardag och man fastnar lätt några timmar med detta. Och något som slår en är att man fick göra allt utan oro. Man gråter för att man ramlar men pappa fortsätter filma och då slutar man gråta ganska snabbt eftersom det ofta inte gör särskilt ont.

En dag är vi ute och åker skridskor. Pappa glömmer (?) att jag är typ 2 år och med vanliga skor och tar fart och åker ut.

Då går det inte helt otippat såhär.

Han glömmer också att även om man har skridskor och är några år äldre så kan man inte åka så snabbt när man håller handen. Då går det också så.

Det hamnar snart hallon i köttet och marinad på tårtan. Jag har ingen koll på läget men det har mamma och det är hon som fyller år. Jag är assistent som gör en kräm eller en smet eller en paj när jag blir tillsagd men jag är dålig på initiativ just nu. Tänker att det är för att jag är trött idag. Men det skyller man ju alltid på när man inte är med. Och trött jämt kan jag ju inte vara.

Fast nu kom jag på att det kan jag visst. Jag har tydligen brist på något i blodet och jag kan inte hjälpa det men en liten del i mig tycker att det var ju lite spännande. Som när man ville ha tandställning eller glasögon när man var yngre. Jag fick båda, vilken lyckost jag var. Jag ska träffa dr Urban nästa vecka för en utredning. En utredning! Det har jag inte varit på så många gånger. I en timme säger han att vi ska ses och jag undrar så vad vi ska hitta på. Om jag ska förbereda mig på en liten operation. Fast det kan jag nog inte säga att jag vill. Och skulle det vara så att en liten del av mig vill det så skulle jag nog inte säga det högt men ibland har jag svårt att avgöra vilka av mina tankar som är dumma. Jag tror att detta är en dum tanke. Om jag nu skulle tänka den.

Skitsamma! Lite patientperspektiv kan ju vara bra och jag ska vara observant på remisser och provrör och kanske tar jag med mig det lilla blocket. En dum sak när man pluggar till sjksköterska är att när man pratar med såntdär folk så förutsätter dom att jag förstår vad dom säger. Dom pratar mediciner och säger konstiga förkortningar och då skulle man ju kunna poängtera att jag bara läser termin 2. Men det gör jag inte. Jag nickar och säger jasså, på ett intresserat sätt. Kanske tom ställer en liten fråga som jag inte förstår själv. Inte alls bra eftersom jag sen får fråga mamma om vad det är som är fel på mig. Och då har jag kanske blandat ihop någon bokstav eller en siffra så det inte ger någon mening alls.

Och den där tentan jag firade igår gick väl kanske inte som jag hoppats. Jag blandade ihop hjärnhinneinflammation och rosfeber. Och jag skiter väl i vilken antikropp som bildas först i en primärinfektion. Tramsfråga.