emelie sporre

Idag åkte solbrillorna på. Och jympadojorna. För ett otränat öga kanske det ser ut som att jag ska ut och sporta. Men jag ska köpa hörlurar. Och gå hem. Jag är på ett humör idag. Det räcker att säga så. Jag har städat. Det gör jag när ingenting kan göra någonting bättre. Nu ska jag se vad det där ljuset kan göra med mig. Det sägs ju vara så nyttigt! Och därför skulle jag vilja säga att jag hatar ljuset. Men det är ju som att säga att man hatar våren. Och det får man ju inte säga. Om man inte är pollenallergiker.

Nu har jag fått träffa mitt Karlstadfolk igen. Vissa nyllen har jag inte sett sen jag flyttade därifrån. Åh jesus vad jag var laddad. Och jag fick utlopp för det. Inget skulle förstöra. 25-årsfesten borde få pris. Så väldigt bra. Sen kom vi ut. Och där kunde det gått åt pipsvängen, för jag blev hotad med stryk hörrni! Det har aldrig hänt förrut. Jag är inte den som muckar gräl på krogen som ni kanske anar. Det är inte därför jag går ut liksom. En drink råkade komma ivägen för min dansande hand. Jag ska inte tråka ut med detaljer men det var verkligen, verkligen inte mitt fel. Även om det kan låta så. Jag min snälla mes tänkte direkt att oj, nu får jag väl köpa en drink åt henne men det första jag hör när jag vänder mig om är att hon ska nita mig! Nita mig! Vem säger så nuförtiden? En kompis till henne höll fast henne för det var en agressiv brud det där. En annan kompis kommer fram till mig för att snacka.

Fruktansvärt ovänligt och bestämt. Då bestämde jag att jag inte skulle ge mig. Hon snackade om respekt. Ja, hon har rätt, but still, jag har inga ögon i nacken. Respektfull dans med armarna längs sidorna och backspeglar på huvudet. Då behöver man väl inte gå ut och dansa alls. Sen fick jag ett tips ropande efter mig när hon stack. Ring socialen och få nåt jävla bidrag om du inte kan köpa en ny. Tja, kanske, men aldrig i helvetet att hon skulle få snylta på det bidraget. Jag låter ju nästan tuff märker jag, men det kom upp tårar i ögonen. Jag är inte van vid att någon säger såna saker. Jag fick stöttning plus cider från mitt finfina sällskap och sen dansade vi och efterfestade till morgonen. Fem plus. 

Och nu är jag tillbaka i Götet. Rolig vecka väntar med la gran final på lördag med bröllop. Maria och Andreas tudelu!

Jag var så rädd att avslöja möhippan som var igår. Men jag klarade denna hemligheten också. Maria var så bra. Hon kunde sina trollformler som ledde henne runt på en skattjakt. Vi hade glassprovning på Lejonet och Björnen men höjdpunkten blev nog konstsimmet. Konstsim! På riktigt. Med näsklämma. Vi skulle flyta med spända ben och spretande tår. Böja upp och ner och snurra. Och är det någonstans jag får skryta så måste det ändå vara här. Instruktören simmar fram till mig och frågar om jag idrottat mycket (!?) På riktigt så frågar hon det. För jag har en sådan bra kroppskontroll. Jag blev hemskt förvånad, tittade mig omkring och som tur var så hade Johanna hört hela spektaklet. Annars hade ingen trott på mig. Maria rekommenderade starkt att ha en möhippa själv men den får jag nog se mig i stjärnorna efter. Men att se på stjärnor är ju ganska mysigt så det kan jag sysselsätta mig med ett tag till.

Igår var en sån dag som jag vill ha oftare. Det var sol, snö och jag drack kaffe och promenerade med fint sällskap. Det var fredag och man har allt kvar. Flera dagar att bara fylla med roliga saker. Det var nöjesguidens prisutdelning igår och jag och Miriam skulle fira hennes Johan som var nominerad till årets glädjespridare. Tänk att vara nominerad till det, det är ju att vinna även om man inte vann vann. Vi sa att det kanske var dags att kliva ur sin safety zone i klädväg och jag tycker vi lyckades. Miriam skulle prova tights med dragkedja som jag inte hade kollat åt om jag gick själv. Jag provade också men spräckte sömmen i röven. Ändå köpte jag dom, och en stor t-shirt och en väldigt jätteblå kavaj. Det var väldigt bra danskläder. Minus skorna som jag dansat bort sulorna på. Kul för skorna, mindre kul för mig. Det får nog bli en repris ikväll när det vankas inflyttningsfest hos Helena, Mirjam och Elias. Och deras husdjur hunden och musen.

Nu är jag inne på termin 3 och har med det fått lite för mycket självförtroende. Vi hade tenta i grupp i dag. Tre personer var vi som skulle välja ett läkemedel ur läkemedelsgruppen Nitrater (??). Sen skulle vi hitta på ett patientfall och berätta om personens livsstil, varför den söker vård, vad vi säger till patienten och vad som händer sen, när patienten får gå hem och lite bla bla. Jaha, inte så svårt tänkte jag. Vi började skriva på tavlan och hade koll på läget, tog en kaffe och pratade killar. Ungefär. Vi tog det lugnt, visste att det fixar sig. Men så nej! Vi går visst i skola på 1800-talet och skulle skriva hela arbetet för hand. Jag undrade varför vi inte fick papyros och fjädrar också. Men det går ju snabbt. Nej. Det gjorde det inte. Skriva "rent" från datorn. Vilka dumheter. Vi drog över fem minuter. Som blev tio. Och fröknarna blev helt i gasen. Vi måste tydligen kunna skriva fyra A4 i raketfart om vi ska bli sjuksköterskor. Vi kunde ha planerat bättre, ja ja ja, för det kunde alla andra grupper. Ja ja ja. Men nu blev det så.

Jag trodde ju planering var något jag kunde. Och jag vet att jag kan, egentligen. Men ändå har jag tre vetenskapliga artiklar att läsa till imorgon. Det får bli google translate. Skriver min b-uppsats om kronisk trötthet. Min andra b-uppsats. Men min förra var ingen uppsats egentligen. Det var en flyer och ett visitkort. Lite roligare kanske. Men nu tänker vi inte på det.

Åh, klagobrev. Inget bra. Nu ska jag ta ett bad och läsa om trötthet. Kan hända att jag somnar. Oj vad man sover bra i badet.

Jag försökte mig på en fest i helgen. Jag hade storslagna planer med flygande möss i helikoptrar och sånt. Med inspiration från cirkusen. Så blev det inte alls. Men det verkade inte som att gästerna saknade djurunderhållningen alltför mycket.

Jag försökte ta fina bilder. Det blev mörkt och suddigt och inte alls fint. Carita kan däremot ta bilder. Hon kan ta i smyg också, för kameran är som en del av henne nu. http://caritaszmida.blogg.se/

Men ibland märker man det och försöker se käck ut.

Ibland märker man det inte och det är då man kan se hur man verkligen har det. Jag hade en rolig kväll.

Jag pratar aldrig riktigt samma språk som expediterna. Därför säger jag alltid nej tack jag kollar bara när dom kommer stapplandes efter en och vill hjälpa. Fast allt man behöver är lite hjälp. Idag sa jag vad jag faktiskt letade efter. Och kom ut med tre killkoftor. Hon förstod vad jag ville ha. Till slut. Jag gick tom ut ur provrummet och letade upp henne för att få smakråd. Äntligen, en som förstår att jag inte vill ha en söt kofta med roliga detaljer. Fast ändå funkade det inte hela vägen. När jag ska gå, precis klar, dragit mitt kort, hon behöver inte säga mer för jag har redan betalt men då kommer det. Det som gör att jag fortsätter bli nervös för expediter. Du ba, fuck elva minus här kommer jag. Oj, nej så kommer jag verkligen inte säga.

Kanske var det dumt att köpa koftor, jag hittade en hel drös när jag städade gardroben men what goes around comes around osv. För jag tvättade idag. Jag gör på det viset att jag använder allt jag gillar ett varv, sen tar jag ett varv till och dom som klarat sig utan tandkräm/mat etc får ett varv till. Sen tvättar jag todos. Det tar timmar. Timmar av dåligt humör och ett springande upp och ner för mina helvetiska trappor. Jag har bråttom i tvättstugan. Det måste gå fort. Och då kan man trycka in fel knapp. Och man hinner se det, men tänker hur farligt kan det vara. Inte alls farligt var det, men vissa kläder ska jag kanske nu spara till eventuella barn i framtiden. För det ser ju så väldigt roligt ut så man kan inte bli arg. Jag blev mer ledsen när jag trodde att min guns´n´roseströja hade tappat sitt tuffa tryck, men så var den bara vrängd. Så koftorna jag köpte idag var ju alltså ett väldigt bra köp.

Nu ska jag bege mig till uni. Jag fyndade billiga skräpkjolar i helgen just för att dom var så oemotståndligt billiga. Så idag ser jag ut som att jag firar Jesus uppståndelse. Det är inte alls vad jag gillar i klädväg. Men som sagt, ibland går det inte att låta bli. Jag köpte jeans också. Som satt tightare än korvskinnet. Så jag rev sönder dom vid första användningen. Så dumt det också. Tur att man har en sömnkunnig i familjen. 

Jag far till Linköping och hälsar på Martin i helgen. Var så väldigt längesen jag var där. Kanske ett år sedan. En fiffig sak är att Magda har familj där så vi åker dit med samma buss! Och hem med samma buss! Och jazzar till det tillsammans!

Det blev födelsedagsfest i fredags och dans på Rio Rio. Jag tror att vi försökte dansa "hip hop" i tre timmar. Det kan jag inte. Jag vill inte veta hur det såg ut. Men mina fötter bevisade dagen efter att jag inte bara hade stått och kollat på. Jag behöver såna nätter ibland. När man bara får släppa allt och känna sig så bra.

Det har hunnits med många olika grejer denna helg. Pyjamasparty, tentafirande, partaj, handboll med flickor-98 och middag hos mamma och pappa. När det bara är familjen hemma är det okej att kolla på gamla filmer från 80-talet. Jag och Johanna som 3 och 6-åringar. Det är bara vi som orkar med att se. Av logiska själ. Det är ett sånt kaos. Man blir trött bara av att kolla hur man höll på. Av med alla kläder, på med alla kläder, hönsdop, dans, sång och hopp i sängen. Och så en sak jag undrar. Aldrig några byxor? Varför? Jag går med rumpan bar 90% av tiden.

Nu börjar år två. Jag ser fram emot det så mycket. Jag har haft ett kanonår och jag hoppas det får fortsätta så.