emelie sporre

Igår bjöd jag på middag. Och ikväll blir jag bjuden. Jag ska äta musslor, det har jag inte gjort. Jag var en såndär fegis förr, men nu borde det gå ner. Sen Häckner på blå stjärnan, fy bövelen vad jag tycker om honom. Så därför har jag satt på mig en ny fin klänning och gjort en frissa så han ska se mig i publiken. Och så ska jag gå ut och dansa sen. För det är helg och vi ska fira oss. Och jag ska vara den jag vill vara. Igår var jag en röv, faktiskt. Ibland kan det bli så, framför allt på natten med ett snurrande huvud. Jag glömmer viktiga saker. Som man kommer på för sent. Helvete för att komma på saker för sent. När besvikelsen liksom tar över och man ska bli ledsen för att man är som man är. Eller ännu värre, om andra är det.

Jag väntar middagsgäster. I nya kläder som jag önskar jag kunde ha på jobbet. Pennkjol i blått. Det känns sjuksköterskeaktigt alt. flygvärdinnigt. Därför har jag inte tagit bort lappen. Så att jag kan modella lite innan jag bestämmer mig. Men såklart kommer jag behålla den. Jag vill ut och dansa i den ikväll. För jag är glad. Då känner man sig fin. Även om jag får de väntade kommentarerna om mina kläder så känner jag att jag kan ta det nu. Så blir man arg på dom imorgon istället, när man kommer på vilka idioter man träffar på där ute. Men då kan man inte ge igen. Jag är för snäll när det gäller. Så många man skulle vilja ge en smäll på käften. Jag slog på en motorcykel än gång. Det är det närmaste våldet jag har kommit när det gäller att de tillbaka på äckliga killar. Men nu får det vara slut på sånt. Skit ska skit ha.

Så väldigt långa dagar. Så lite tid. Jag vill fika, äta middag, promenera, prata. Och det gör jag. Men det är ju lite annat också. Om levern, hjärtat, njuren och lite tumörer på det. Jag blir arg på svåra föreläsningar. När läkare föreläser och måste tillägga att detta är ändå bara en liten del, egentligen är det mycket mer komplicerat. Jag vill inte höra det när jag mina hjärnceller håller på att spricka. Jag vill bara sätta på lite musik och tänka att det löser sig. Men det löser sig inte om jag inte pluggar arslet av mig. Men inte får man mindre arsle för det.

En halvtimme för tidig. Efter tre veckor på östra sjukhuset har jag glömt att spårvagnen tar 20 min. Som en färsking. En helg i Karlstad var bra avslut på min praktik. Jag är peppad (fult ord men ibland är man såna med) inför uni nu. En jädra massa diagnoser ska tryckas in. Och jag har ett nytt sätt att anteckna. Som en snilleblixt kommer jag nu glida igenom föreläsningarna. Kanske med hull och hår. Jag borde klippa mig. Sanna skulle göra det i helgen, men vi sov bort vår tid. Vi gick på fest och jag skulle nog vilja säga att det var vi som fick igång golvet denna gång. Gör man inga vidare stordåd får man vara stolt för det som händer. Och detta hände!

Idag ska min ungkarlslya städas bort. Det ska bli det där adventsfint som folk säger. Jag har aldrig haft det adventsfint i någon lägenhet förr, eftersom jag aldrig spenderat någon tid där. Men nu bor jag ju här, på riktigt.

Jag känner mig tramsig nu. Jag väntar på att en kompis ska komma hit och ropa Emelie. Jag väntar på att berätta saker. Jag väntar på att lyssna på vad dom har haft för sig. Och givetvis väntar jag på att få lära mig allt om kranskärlssjukdomar. Men fortfarande har ingen kommit, säg för gudarnas skull att jag inte gått till fel sal igen. Det skulle kännas som ett hån!

Nu längtar jag tillbaka till skolan. Jag har jobbat tre veckor. Så nu ska det bli mysigt att få sitta på sin röv lite och skriva. Framförallt längtar jag efter att prata med människor jag känner. Slippa göra sig till när man har en pissdag. Och slippa låtsas ha koll på alla papper när man knappt vet vilken dag det är. Men det där dåliga självförtroendet jag har ang att jag inte har koll på någonting. Det måste jag slopa. Jag är ju i tid, jag minns viktiga saker och klarar ju mig. Sådär ja.

Toppenhelg i Karlstad. Som blev festlig som alltid. Födelsedagsfest, dans, ostar och korvar, inflyttningsfest, dans och innebandy. Jag och Frida kommenterade matchen men det var svårt att hålla fokus. Vi var trötta. Men glada. Så vi köpte godis och jag åkte vidare till Kristinehamn.

Ett besök hos mormor och morfar nu. Lugnare här. Jag sitter vid datorn, mormor stickar, morfar sover, mamma har migrän eller nåt, pappa läser tidningen. Allt är som vanligt.

Om det är stereotypiskt på sjukhus? Ptja.

Hamnade under frukosten på samma bord som min sjuksköterskestudent-kompis och två läkare modell äldre. En bra frukost, kul att prata med lite annat folk ibland. Vi pratar resor och dom frågar lite om Peru och det jag inte vet hittar jag på, man vill ju inte verka helt bakom flötet. Dom reagerar normalt. Intresserade men gick inte i taket av mina äventyr. Men.. man reagerar ju lite olika.

Läkaren börjar berätta om sin jordenruntresa på 80-talet. Han berättar om hur han simmat och sett hajar (som typ är det mest spännande som finns) och sett blod i vattnet! Han blev överfallen av en noshörning (jag älskar savanndjur) och hur han vaknat och sett solen gå upp vid Mount Everest. Då ser jag plötsligt mig själv utifrån. Hur jag, liten student, sitter framåtlutad med hakan i handflatan och säger wow. Jag säger alltså wow! 7 år? Är inte noshörningar jättefarliga? Och hornet? Var du inte rädd? Vad häftigt med berg, det skulle jag också vilja se. Vad håller jag på med? Mina hajkommentarer ska vi inte gå in på.

Det är ju inte meningen att någon ska bli orolig för mig. Jag kan bara glömma bort att ringa. När jag nu har en telefon. Glömma bort att bara för att jag vet var jag är så vet inte alla andra det. Lite självklart kanske. Johanna kom med förklaringen idag. Ibland får man intrycket av att du inte riktigt har koll på ditt liv. Jamen så sant.

Nu är det bara två praktikdagar kvar! Jag är nöjd som bara den. Skitsamma, nu ska vi inte prata om den. Eftersom jag är livrädd att bryta mot någon sekretess. Men en sak som inte är sekretess är jag ser ut som ett barn som varit på barnkalas efter en dag. Fixad i början, allt sitter som det ska, kläderna är rena och rätt korrekta. Ganska fint smink om jag vaknat på bättre humör. Men kl 16, då får man chocken. Håret står åt väldigt många håll. Sminket har fallit av. Kläderna är skrynkliga och kanske lite, lite madlåda på låret. Trist. Att man aldrig kan hålla måttet. Det kommer givetvis bli stor skillnad när jag börjar jobba på riktigt. Jag tänker att det kommer med examen.

Nu harklas det värre än en gybbe. Ska man äta C-vitamin då? Är det det som gäller? Eller lite B och D? Jag gillar inte vitaminer. Inte i tablettform. Det känns konstigt. JAG BLIR JU INTE SJUK. Jag är ju inte en sån.. Jag får inte bli en sån. Jag fyller visserligen 25 nästa gång. Det är kanske åldern? Det är bra att jobba med sjuka människor om man vill känna sig frisk själv. Och så har man nära till en läkare när man känner någon liten krämpa. Jag får bara inte bli hypokondrisk. Det är min mardröm. Tänk att vara sjuk hela tiden fast man är frisk. Det är ju jättetråkigt.

Jag bara väntar på att jag ska bli sjuk snart. Därför måste jag hålla igång. Ingen bra idé. Egentligen. Det gick inget bra på praktiken idag. Jag hade inte sovit. Jag hade bara ätit en huvudvärkstablett. Och min lunch var den äckligaste vid mitt bord. Därför hade jag tallriken i knät. Det såg ju bara ännu dummare ut.

Det kommer bli en bra vecka. Jag försöker med detdär ta en dag i taget. Försöker boka upp varje dag, varje kväll. Och då går det ganska bra. Men jag måste lära mig att gå och lägga mig. Så jag orkar dagarna. Och då blir det lättare att klara nätterna. Klockan är tolv ser jag. Jag börjar bli hungrig. Struktur och rutiner, det har jag inte haft sen jag flyttade hit. När jag inte bor med någon är reglerna att det inte finns några regler. Lite skönt, men inget att hålla sig fast vid. För allt kan göras på ett annat sätt. Eller inte göras alls. Mitt Pippiliv. Väntar på att jag ska bli lite vuxen. Men jag är nog inte riktigt redo att lämna mitt liv där jag kan äta chips till middag, dansa till klockan fyra utan att någon vill veta när jag kommer hem, strunta i att diska för att det är så in i helvete tråkigt. Det låter jättesorgligt. Det ser jag ju. Men jag måste uppskatta det eftersom det är såhär jag har det, fast jag egentligen vill ha det tvärtom. Laga fisk till middag, vilken grej det skulle vara.

Vilken helg det blev. 10 poäng. Massor av mitt favoritfolk på ett och samma ställe. Mådde prima. Därför mådde jag inte hundra igår. Lite ledsamt och pappa fick agera öra när jag behövde tyckas lite synd om. Men sen blev det fest igen och jag blev glad. Jätteglad faktiskt och det är det bästa. Vi hade en plan att gå ut i Göteborgs ruggiga kvarter. Men planen ändrades. Jag och Olle dansade häftigt i röken på Yakida där jag måste tappat min telefon i något danssteg. Synd. Jag borde vara arg. Men jag orkar inte. Den försvann helt enkelt och det är bara konstigt att det inte hänt tidigare.

Men nu tar helgen slut. Nu åker jag till jobbet, tar på mig pyjamasen för att träffa mina gubbar igen. Man vet inte vilka som ligger kvar, konstigt. Egoistiskt så hoppas man få träffa några igen, men egentligen så vill man ju att dom ska vara hemma. Men jag kommer sakna dom så.

Tack för igår alla som kom. Jag har legat i sängen och ätit chips hela dagen, men måste gå upp nu. Göra mig fin till kvällens fest.

Men det blev en rolig kväll igår, kanske inte hela kvällen igenom och jag blir arg för det. För att jag är som jag är. Men nu måste jag sluta vara arg.

När jag sätter mig hos patienterna kan jag känna att var och varannan vill prata mer än den gör. Jag vet inte hur jag ska närma mig dessa. Vissa börjar prata/gråta/kramas så fort jag antyder att jag har lite tid. Det är dom enkla, för att lyssna kan vara det bästa man kan göra. Vissa skulle dö innan dom säger att dom faktiskt skulle behöva någon. Och man kan så lätt glömma dom. Dom som inte säger något. Men som har tårar i ögonen som man hinner se först när man ska mäta pulsen och sitter ner och tittar på dom en minut. Dom försöker jag gå tillbaka till. Försöker få dom att känna att jag inte ska springa iväg så fort jag kommer dit. Frågar om det är okej om jag sitter med dom medan dom äter sin mat. Och efter en stund kommer det något. Men sen kommer frågan; hur länge ska du stanna här? Och jag vill inte svara två veckor. Jag vill säga jämt, jag kan bli din kompis. Jag tänker på dom så mycket. Jag antar att det är så i början, att det avtar och det känns hemskt. Att man ska lära sig att säga hej, binda något slags band och sen säga hejdå för att dom blir friska. Eller inte blir det.

Man kan nog aldrig lära sig att se på folk om dom föredrar ensamhet framför att prata med någon i blå kläder som ser likadan ut som den dom träffade igår och den dom kommer träffa imorgon. Man måste få prata med dom en stund för att känna efter. Och jag vill ha tid till det, måste ha tid till det. Det ska börjas dokumenteras mer, dvs mer tid framför datorn. Vilket jävla påhitt. Använd kortkommandon, säger dom som förespråkar datortid framför patienttid. Skratta gråta?

Jag vill jobba inom psykiatri. Just nu, kanske något annat imorgon, men nu vill jag det. Men är det svårt med samtalsbiten med fysiskt sjuka människor undrar jag hur jag pallar det psykiska planet. Man kan bara jämföra med sig själv och jag ville ta emot hjälp först åtta år efter att jag skulle behövt det första gången. Hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt? Det är något jag ofta funderar på. För man tänker ju, vill inte alla vara glada. Men alla vill inte det. Jag ville inte det. Man blir trygg i det man är. Man mår dåligt, vänjer sig vid det, vet hur det fungerar, vet hur man reagerar och vet hur man ska vara. Man vill inte ha hjälp, för det värsta som kan hända är att den där som ska hjälpa en lyckas. Förändra ens tankemönster, sina vanor och att man tillslut inte känner igen sig själv. Man vet inte längre riktigt vem av dom man varit som är ens rätta jag. Och vi kan väl säga att det är lite där jag befinner mig.

Ibland är det lättare att läsa människor.

Men ibland är det svårare. Egen hårfärg i en klänning som inte riktigt går att knäppa med en drink i handen behöver ju inte vara bättre. Vilket jäkla meck att veta. När det till och med handlar om mig själv och jag bara kan se det i efterhand. Hur ska man någonsin kunna fånga upp dom mitt i det? Mitt i något dom inte vill att någon ska upptäcka?
Godnatt!

Det är såhär. Jag plågar min omgivning om att jag har tappat min tankeförmåga. Att jag inte kan skriva, inte prata, inte gråta. Och jag står fast vid det. Jag skrev precis en liten text, tänkte att kanske om jag bara börjar, så flyter det. Men jag vill inte skriva Kenttexter. Jag vill inte skriva depp och ledsamhet och oj är det inte lite extra synd om mig idag? Jag tittade rakt fram, såg min stackars blomma i fönstret. Och började skriva om den. Plötsligt var det ett halvt A4, en depptext om en blomma som egentligen var en människa, kan jag tänka med lite fantasi. En riktig skittext. Ett skitnödigt försök till en text med lite känsla. Jag har hakat upp mig nu, jag vet ju det. Men så fort jag sitter tyst, inte har något att säga, så tänker jag att förr, förr skulle jag nog sagt något precis nu. Säkert något jätteroligt. Och så saknar jag det en stund. Tills jag kommer på att mitt gamla jag hade väl inte haft ett jävla skit att säga heller.

Att romantisera dåtiden, det är jag bra på. Men att jag tyckte om dom där ensamma promenaderna i Karlstad förra hösten. Dom där eviga dagarna utan slut. Det där jävla top model som jag såg två gånger om dagen. Att kämpa för någon annan istället för att kämpa för sig själv, för att det är lättare så.
Kommer jag någongång säga att det ändå var en viktig tid. Då får alla slå mig.