emelie sporre

Jättebra föreläsning idag. Depression, mani och självmord var punkterna. Låter inte jättemuntert men det är föreläsningar som denna som jag faktiskt kan sitta och lyssna på aktivt i tre timmar. Utan mat i magen, utan cola. Men det funkar ändå. För jag tycker det är det mest intressanta ämnet i världen och jag vill mer än innan jobba inom psykiatrin. Men ändå, ändå händer det som inte får hända. Jag gör något dumt; jag tittar på min kära granne Miriam och får ett förfärligt anfall. Samtidigt som psykiatriläkaren pratar på så börjar det bubbla inom mig. När man absolut inte får. Det sipprar ut tårar från ögonen eftersom inget ljud får komma från munnen. Det kommer konstiga ljud ändå eftersom all kraft går åt till att inte öppna munnen. Här pratas det liv och död och jag kan inte sluta. Och jag skäms. När attacken går över och jag får fokus på det hon egentligen säger. Man får absolut inte göra så. Och det är precis därför det händer. Men sen, sen kom jag ur det och blev flitig igen. Satan vad flitig jag var idag.

Ännu en helg tar slut. Jag passade på med två helnätter när jag var på så gott humör. För då går det inte fel. Även om helgerna tillbringats på liknande sätt de senaste året så är det något jag har behövt. Det har varit för mycket dumma tankar och helgerna har blivit min frizon. När man kan få låtsas att allt är bra och tro på det själv. Att dansa bort skiten helt enkelt. Ha deep talk med en bekant och tro att man kommit varandra nära. Prata öppet om olycklig kärlek och berätta hemligheter som kanske skulle förbli just det. Sen vandrar man hem, nöjd för att det känns som livet börjar ordna upp sig. Sen kommer dagen efter med allt vad det innebär.

Men lite av dom där praten från gårkvällen finns kvar. Någon hemlighet som var bra att den kom ut. Och lite av dom där dumma tankarna har tappats bort för att det gått en kväll utan dom. Det är en halvbra terapi som har kostat lite värdighet. Inget som fungerar i längden. Det är ju att umgås med fina männikor som är det enda viktiga i livet. Det är lite konstigt. Dom enda jag letar efter på dansgolvet är just dom, som jag redan har. Så helg efter helg går vi ut, tappar bort varandra i en dimma av rök för att gång på gång finna varandra. Jag blir lika glad varje gång. Och den känslan är samma oavsätt om klockan är 03 en lördag eller 11.34 en tisdag. Kan vara så att jag ev. ger dom lite mer kramar och pussar vid det första tillfället.

Nej, jag var visst inte på blå stjärnan igår för det är en smådjursakutmottagning. Aftonstjärnan skulle det vara. Potatis potatis. Men ni, har ni inte varit på Carl Einar Häckner så gå för tusan. Det är det bästa jag vet. Han är för bövelen det bästa jag vet. I över två timmar höll han låda och varje minut var, ja en jättebra minut. Eftersom han är min idol (japp) satte jag mig med glädje på andra raden med en liten förhoppning att kanske få vara med på ett hörn. Och! Jag fick det. Flera gånger. Jag fick peka på kort och visa publiken och skriva mitt namn på kort som han sen plockade fram ur plånkan. Han sa att han hade drömt om mig inatt och att jag haft på mig min blå klännig. Det var inte läge att säga att jag drömt om honom också. För jag anade att han kanske ev skojade lite med mig.

Utöver det så var det inte jättemycket trix, utan mer prat, sånger och ännu mer klokt prat. Och ja, pappa fick komma upp på scenen, han delar mitt engagemang för denne man så jag tror det spratt till lite i hans trollerisjäl. Och han skötte sig. För han är den klokaste jag vet (av dom jag känner).

Såklart köpte jag hans samlade krönikor. Och fick prata lite. Ja jag förstår att jag låter som någon 9-åring som träffat Nick i BSB och ja, lite så kanske det var. För han är den klokaste jag vet (av dom jag inte känner).

Jag drömmer drömmar om att alla försvinner, en efter en.

Men kanske har mina drömmar tröttnat på att vara onda. Man vaknar alldeles förvirrad och vill fråga någon vad det är frågan om. Men ingen vet vad frågan är. Man frågar någon annan. Men ingen vet. Så man lägger sig, och hoppas att man ska drömma lite till. Som berättar för en, lite om hur det är.

Detta skulle bli mitt livs vecka. Det var bestämt så. Idag var en bra dag. Jag skrattade lite för mycket åt trams, och varnade därför dom närmast mig att snart kan det vända. Slå om och jag tycker detta är tråkigt. Kanske blir lite arg istället. Som tur var kom argheten på föreläsningen. Jag tyckte allt som sas var dumheter och blev irriterad på dom som förstod. Sen ringde det ut och precis då tyckte jag allt var roligt igen. Sicken tajming tänkte jag och åkte hem till Magda och lagade mat.

Idag är en sån dag. Jag vill ha helgen nu. Som börjar så smått imorgon. Ha det fint.

Jag tittade på en klänning idag. Om inte för att ha på sig så för att hänga upp på väggen. Jag hittade en fin. Ja, en såndär mormorsklänning. Med ringningen uppe i hakan. Långa ärmar och den slutade vid knäna. Jag har aldrig haft nån dragning till slampiga trasor. Fast jag försökt ibland. Och visst man har roligt i dom. Men så kommer dom där eländiga korten. Som får mig att tycka synd om alla i min närhet. Som inte vågade säga till. Som bara fick stå ut. Istället för att säga, oj nu är en tutte på väg ut. Eller oj Emelie nu ser vi faktiskt halva röven. Jag ska inte dra alla över en kam. För såklart har jag hört det. Och då rättar man till. Men inget varar för evigt.

Jag köpte inte klänningen. För jag vill inte se ut som mormor. Men jag vill inte se ut som en hora heller. Inget ont om mormor eller horor men jag vill bara inte se ut som er. Jag vill ha en blandning. Snygg som en slampa men med klass som en mormor. Där har vi det. Låt jakten börja.

Haha jag fick napp efter mitt desperata inlägg! Jag ska få laga fisk, titta på tv, dricka te OCH gå söndagspromenad! Som värsta helylleparet! MEN, Sp? Vem är du? Menar du möjligtvis Sh? Om jag brukar kalla någon Sp så ber jag om ursäkt och umgås gärna med dig också!

Jag har sovit, med drömmar såklart som har ställt lite saker upp och ner. Första kvarten efter att jag vaknat brukar gå åt till att strukturera upp natten och försöka få klarhet i vad som är riktigt liv och vad som är drömliv. Efter den kvarten brukar jag känna mig lite lättare till mods. Känslorna man hade under natten går ju tyvärr inte över så första timmen brukar jag försöka tänka snälla saker om dom personer som jag varit arg på under natten.
Inatt var det två.

Tisdag blev lördag idag och det var roligaste kvällen på länge. Det var bara vi och då får man tillåtelse för alla sjukhusskämt. Som kommer som ett brev på posta. Jag försöker hejda mig bland vanligt folk, för jag vet att det är äckligt det jag säger. Att det kan uppfattas som hemskt barnsligt och snuskigt men jag kan inte låta bli. Jag måste bara få ur mig det. Att vi redan nu kan diskutera stomipåsar och katetrar som läcker över några glas vin vet jag inte om det är ett bra tecken, för vi har ju några terminer kvar..

Nu kan jag inte längre skilja på dagarna. Det skulle kunna vara fredag idag. Men det är visst måndag. Man frågar konstant patienter om deras personnummer och jag vet inte om jag skulle klara det själv. Det värker i både kropp och knopp som det hette i KP.

På fredag kommer Emelie! Vi ska ställa till med fest och har de senaste utgångarna gått lite sådär (alt. åt skogen) så kommer detta bli en pangkväll. Skulle det inte bli så kommer jag bli så rosenrasande på mig själv. Vi tänker oss grillfest. Vinnare ska koras och ingen ska vara ledsen. INGEN SKA VARA LEDSEN. Jag säger det kanske mest till mig själv. Blir man det så får man inte säga det högt, för då kan någon annan komma på att den också är lite ledsen och det blir inget bra. Då hamnar man på toakonferens. Och där kan det bli farligt.

Jag praktiserar. Försöker vara sjuksköterska. Det går både bra och dåligt. Sen försöker jag ha lite fritid. Det går ganska dåligt. Så jag föredrar att vara på sjukhuset. Jag gillar att vara där. Särskilt nu när jag faktiskt inte har något eget ansvar. Jag kan prata med patienterna hur mycket jag vill. Jag kan springa med på undersökningar dom skickas på och så får jag äntligen ta lite blodprov. Jag är såklart virrig. Innan det gäller. Måste springa tillbaka och hämta allt jag glömmer. Kanske ev tappar lite på golvet. Men när jag ha tagit bort stickskyddet, då är det jävlar i mig fokus. Även om många viktigpettrar kan ha roligt åt att jag är som jag är så kommer jag bli bra. För jag tycker detta är så himla kul. Idag hängde jag på röntgen ett tag och kikade på lite lungor. Och jag börjar så smått få klart för mig vad som egentligen finns där inne.

Jag tänkte att det skulle vara en bra idé att släppa på det bekväma lite. Byta colan och pyjamasbrallorna jag har på jobbet till öl och skinnkjol. Och det var en bra idé. Tills det blev den sämsta idén.

Jag hatar att inte kunna skriva. Jag hatar det och jag vill inte att det ska vara så. Jag saknar att se saker när jag åker vagnen som jag tänker på att jag ska skriva om sen. Jag saknar att komma på roliga ord som jag inte visste fanns. Att se roliga saker i tragiska situationer och att reagera lite mänskligt ibland. Jag saknar mitt gamla jag. Inte alla delar, så jag trodde inte att jag skulle överväga att gå tillbaka. Ett steg fram och två tillbaka illa kvickt för att man inte känner igen sig själv. Jag är ju inte såhär. Och att inte känna igen sig själv är faktiskt det läskigaste jag varit med om.