emelie sporre

Man tror att bara det där blir gjort så blir det bra. Eller bara det händer. Och sen när det där är gjort. Eller det där har hänt. Då finns det en annan grej som bara måste bli gjort. Helvete är det. Att man ska dras mig sig själv jämt. Nu ska jag sova själv också. Så jag kommer antagligen aldrig kunna somna. Och min fina klocka måste jag plocka isär, eller ja, ta ur batterierna iallafall, för annars går det absolut inte.

Och så har mina fina lilla dator gått sönder. Så jag vill gråta. Tja, varför inte. Det finns inget som är för litet för att böla över, just nu. För jag brukar inte vara sån här. Jag tror det är en liten kris. Kanske en liten livskris, ja men det lät bra. Då känns det mer som att det är värt det. För då kan man se det som en erfarenhet och inte bara slöseri med tid. Vilken bra idé.

Det är synd att man inte har en viss mängd tårar. Då skulle man ändå känna att man gjorde lite nytta när man sitter där. Herregud vad jag vill hitta någon nytta med att grina då, men det känns så ju så. Annars är det bara ett slöseri med tid. Gråta över i-landsproblem. Det verkar vara min grej. Pinsam jäkla grej också. Vet ni vad jag oroar mig för nu då? Nej pinsamt är det. Saker jag inte kan rå över. Det är ohållbart att oroa sig över sånt. Då spränger man sin hjärna. Fast varför inte.

Men det finns bra saker med. Såklart att det gör. Har spenderat dagen med Rebecca och vi har druckit chailatte och ätit pizza och hälsat på hennes kille. Han gjorde trolleritrix som man blir frustrerad över för att man känner sig som en idiot. Och så kollade vi på film. Flera stycken faktiskt. Så nu är jag mycket gladare än i morse. Därför vill jag inte gå och lägga mig. För då är det snart morgon.

Mvh Positiva klubben

Nu är naturprovet gjort. Tre timmar tog det och nu är jag död! Död. Men hipphipp! Jag har en lägenhet väldigt mycket på g! En stor etta nära stan som kan vara min i ett år. Ett år är ändå ett år tänker jag. Egentligen är det ju trevligt att bo tillsvidare någonstans men denna lägenhet är suveränt fin och ligger väldigt bra så inte helt fel alltså! Herregud nu händer det saker!

Jag kan inte tänka. Därför kan jag inte skriva. Jag är totalt ut funktion. Ingenting fungerar för JAG KAN INTE VÄNTA. Inte så att det måste bli vår nu, inte alls, men jag vill bara veta. För jag blir vansinningt rastlös av att inte veta. Inte veta någonting faktiskt. För så är det nu. Jag bara går runt och drar. Fast jag har prov imorgon. Fast min garderob inte befinner sig i garderoben utan någon annanstans. Fast jag har massa att göra är det det där dragandet som bestämmer. Jag är fast i min oro, ja så skulle man kunna säga. Nu sa dom oro på tv precis samtidigt som jag skrev det. Sådant kul händer ibland. Jag är så himla glad att jag att jag faktiskt tycker sånt är kul. Eftersom jag så lätt blir ledsen så är det väldigt skönt att jag blir glad lika lätt.

Jag tycker det är konstigt att jag sover så mycket, och jag undrar hur trött man kan vara. Ja det kan någon säga mig. Jag sover tills jag vaknar av mig själv på morgonen, har inte satt klockan sen i somras. Jag sover på dagen om jag är trött. Vaknade nyss för jag var helt enkelt tvungen att vila klockan fyra. Sen vet jag att jag kommer vara trött vid tio-elva. Jaja, skitsamma, jag bara tycker det är könstigt.

Nu börjar det närma sig andra provet. På torsdag är det klart och sen lab onsdagen efter. Efter det ska jag, som jag tidigare bestämt, börja mitt julfirande. Någon rättvisa får det vara. Annars kommer jag bara ha en lång höst utan att göra någonting. Då blir man stressad av det. Bestämmer man sig istället för att fira jul så tror jag inte alls man blir lika stressad för då är det bara kul att man är ledig. Jag köpte en julklapp idag. Om två månader är den öppnad och intryckt i någon gömma för det var inte alls vad persnonen i fråga ville ha. Men så behöver det ju självklart inte bli. Men som sagt, jag gillar att tänka positiva tankar.

Jag går bara runt och tänker om inte om hade varit. Det enda jag tänker på är utbildning, vilken utbildning och om det blir en utbildning. Jag hatar om. Om om om, inte blir det bättre av att säga det högt. Jag ältar, ångrar, tänker, funderar och ältar lite igen. Hade jag varit en det-löser-sig-människa så hade jag nog varit världens lyckligaste, för allt är egentligen väldigt bra. Och det vet jag. Därför tar inte oron över så mycket ändå. Jag har kommit på att jag är en känslomänniska och jag vet inte vad jag ska tycka om det. För lika mycket oro jag känner, lika glad är jag också. Jag har alltid tänkt att allt tjat om känslor överallt är lite trams och tjafs. Samtidigt är det ju bra att veta vad man känner. Visserligen. Jag har köpt mjölk och ska äta/dricka vaniljsås och det gör mig glad. Jag gjorde högskoleprov som stressade upp mig så jag grinade. Biggest looser sverige-deltagarna fick besök hemifrån så jag lyckades pressa ut några glädjetårar. Och så blir jag arg, mest på mig själv. Varje dag. Men jag har lovat att om jag, mot alla odds, skulle plugga i Göteborg i vår så kommer jag aldrig mer vara arg. Jag lovar!

Glad

Jag skulle nästan kunna jobba med datorsupport så bra känner jag mig just nu. Kanske ett och annat hembesök ibland. Om någon vill ha lite extrahjälp så skriver jag vad jag kan, ifall ifall.

Jag kan starta en dator som aldrig har använts och fylla i vilket land man bor i och vilket språk man pratar. Sen kan jag efter att man satt in ett mobilt bredband se till så internetet fungerar. Och har man Spotify så kan jag fixa så man kan lyssna på det också. Sen kan jag installera Adobe reader, okej här blir till och med jag själv förvånad, så man kan se dokument som man inte annars kan. Jag har precis fattat grejen med usb också så det kan jag också förklara och hjälpa till med. Om det dyker upp en ruta där det står något om varning och virus så kan jag med stor säkerhet säga att datorn vill spela dig ett spratt. Det är inte alls särkilt viktigt utan brukar räcka med att man trycker bort rutan och sen är det inte mer med det. Dyker den upp igen och igen får man helt enkelt ha lite tålamod. Min dator höll på att bråka i flera veckor men jag gav mig inte. Bort med röda skrikande rutan 15 gånger varje dag och nu har den fattat vem den har att göra med. Vilken kunskap va! Och här funderar jag på sjuksköterska när det är alldeles uppenbart att jag är en teknisk talang.

Jag har rättat mitt prov också. Och det var väldigt modigt av mig att göra det innan jag skulle på fäst. För allt kunde så lätt blivit förstört. Nu blev det inte det. Och det beror inte på att jag fick 2.0 utan för att jag helt enkelt accepterade att jag ändå gjorde mitt bästa och jag kunde inte hantera stressen. Det ledde till att jag grinade en kort stund under provet, hahaha jag är en sån tönt, men jag blev så stressad så jag kunde inte läsa. Det trodde jag faktiskt inte om mig, jag trodde jag hade lite mer stake så att säga.

Mattedelen gick bäst. Jättebra faktiskt och det var för att jag hann med allt såklart. Sen gick det väl sämre och sämre för varje block. Tre texter var inte ens lästa när engelskadelens tid var slut, svenskan hann jag inte heller. Tabellerna var min favorit men min puls gick i 150 och det gjorde mig så jäkla förbannad. Här sitter jag och gör ett frivilligt prov som jag sett fram emot och så håller kroppen på att bråka med mig och göra mig kissenödig när jag inte ens har druckit sen igår. Äh. Jag orkar inte tänka och fundera på hur jag skulle gjort, borde gjort och inte gjorde. Jag fick kanske 1.1 poäng och det kan räcka till någon skola om jag har den där turen också att alla andra fuckade upp. Så nu ska jag vara nervös fram till jul. Och kommer jag inte in kan julen bli ett mindre helvete på jorden. För jag kommer bli så ledsen. Jag har redan varit så ledsen så jag orkar liksom inte mer ledsamhet.

Och på torsdag är det naturprov. Det är därför jag sitter på min favoritplats på biblioteket. Nu ser jag att jag suttit här i 1½ timme så jag ska nog börja plugga om elektroner eller om någonting annat spännande... Ska bara kika in på tradera för att se hur det går för min kakburk! Tjao

Här sitter jag i och vet varken ut eller in. Jag har sovit i staaan för jag var en jazztjej igår. Jag trodde inte jag skulle vara det för jag gjorde ju högskoleprovet. Jag tålde inte riktigt stressen kan man väl kanske sammanfatta det. Jag skulle inte ha blivit förvånad om någon sagt att klockan faktist hade gått dubbelt så snabbt. Så snabbt gick tiden! Min favoritdel med tabeller och listor och grejer hann jag inte kolla på alla uppgifter i och svenska och engelskatexterna fick jag panik av när tiden tickade iväg från mig. Jag vet inte riktigt mitt resultat. Jag vill vänta och se vad det blir på riktigt innan jag skriker ut att 2.0 kanske inte riktigt är jag. Och det kommer det väl aldrig bli. 

Och hallå! Ja fick en kompis igår. Vi sa lycka till till varandra och så hängde han vid min bänk när vi hade rast. Det är väl sånt kompisar gör? Han såg ut som John Locke, min favvo i lost och det var nog därför jag ville vara hans vän. Annars hade jag nog tänkt snäll gubbe. Nu var det cool kille. Nu kanske ni tänker, hur blev dom vänner vad hände?? Jo, det var som så att han var inte lika redig som jag och hade inte med sig sitt radergummi! Radergummi heter det när man gör högskoleprov. Annars duger det med sudd. Jag hade såklart med mig ett stort vitt snyggt och ganska fräscht ett och han tassade fram till mig och frågade på engelska (huh!) om jag hade ett till. Jag mitt pucko fattade såklart inte vad han mumlade om, har provet redan börjat med en muntlig engelskadel eller?

Han förstod ganska snabbt att han hade med ett pucko att göra så han bytte till svenska. Varför han skulle prata engelska överhuvudtaget fattar jag inte. Hur som, jag tittar på mitt snygga radergummi, nej jag har inget extra att låna ut, så jag lyfter det och bryter det som det grekiska lantbröd det hade kunnat vara och ger ena halvan till John. Det gick inte riktigt till så men det hade varit smidigt om det gjort det. Egentligen fick jag dra och skruva och det var inte alls bra, så han tar det och börjar dra själv och såga med sin linjal. Det går inte heller så då tar han det och lyfter det mot munnen och min haka fallar som katten i reklamen när jag sakta inser vad han gör! Han biter med sin lilla spetsiga tand och radergummit delar sig som om det aldrig gjort något annat och vi ler mot varandra för att utan ord säga, nu har vi delat, nu är vi vänner. Sen lånade han min pennvässare också och då kände jag kanske att han utnyttjaed vår vänskap lite men men. Han var tacksam iallafall och ropade på mig när vi gick ut på långrast att jag måste träffa hans fru. Hon var också så tacksam att jag så frikostigt hade delat med mig till hennes slarver. Den enda olikheten jag hann upptäcka oss emellan och som kan vara ett problem i vår vänskap är anledningen till att han gjorde provet. Det var en utmaning! Och jag hatar utmaningar.

John eller min nya vän?
 

Jag skulle vilja gå kursen bestäm över ditt humör. Skönt skulle det vara för jag har ingen aning om hur man gör. Igår var jag ledsen och såg ingen vidare mening men någonting. Dagen var världslång och aldrig blev det kväll. Fula kläder hade jag på mig också. Sen kom visserligen mamma hem och gratinerade ett blomkålshuvud och då blev livet faktiskt lite roligare. Huvudet såg så kul ut när det bubblade i ugnen. Jag behöver inte så mycket lycka för att bli lycklig. Idag däremot, vilken toppendag! Vädret är skit och jag har ätit tre fukostar men idag blev allt som var dåligt bra istället. Verkligen konstigt. Jag gjorde mattetest och fick 16 rätt av 22. Jag känner att Govert var en himla bra kille ändå. För 16 rätt är ändå ganska många rätt.

Och nu fnissar jag för mig själv igen. För jag tänkte på min mattelärare på högstadiet. Han skulle hjälpa min bänkgranne och satte sig på mina böcker (jag var inte där just då). När jag kom tillbaka till min bänk sa jag såklart att halå du sitter på mina böcker, typ. Då lyfter han bara på rumpan fast sitter ändå kvar på bänken, så att böckerna blir fria haha och så ska jag in med handen där och dra ut böckerna. Okej nu låter det som dom åkt i in i hans rumpa och så var det ju såklart inte, men lite konstigt ändå. Jag tycker iallafall att det var väldigt kul och tänker på det då och då.

Nu har jag fått kallelse till laboration och den 3 november är allt över. Då blir jag ledig och då ska jag också börja fira jul. Det kommer bli den längsta och bästa julen i mannaminne. David och Morten kommer fira jul med oss också så det kommer bli så mycket folk så vår lilla familj kommer få hybris. Jag tror man kan säga hybris? Jag skulle nästan vilja säga till tomten att i år kanske vi själva kan få ha vår hög med paket som vi ska ge bort så att man ser vem som är mest givmild. Jag måste verkligen sätta fart på mig själv nu, två julklappar bara och det är snart november!

Ps. Om jag får mer än 1,3 på lördag då ska mina framtida barn gå i söndagskola. För då är det inte jag som gjort provet.

Okej. Idag får det inte bli någon Malou. Det fungerar helt enkelt inte. Jag kommer aldrig igång. Frukosten är äten, det bästa på hela dagen är avklarat, lite trist, men inget att tänka på. Alla mina kläder är smutsiga så jag får gå i för korta utsvängda mjukisbyxor. Dom ser.. inte så fina ut. Jag hade inte bara med mig smutsvätt hit men det rena har redan hunnit bli smuts, även det jag faktiskt inte ens haft på mig. Så himla konstigt, men så är det. Inget att tänka på. Det heller. Igår kom kusin Lina och hennes kamrat på besök. Dom skulle kolla på häst här någonstans. Jag kunde inte ställa så många frågor. För den enda skillnaden jag kan se på hästar är om det ena är ett föl. Och jag har faktiskt ridit ett halvår, haha. Pappa var tvungen att vara med varje torsdag för att leda hästen runt runt och även hjälpa mig med att borsta och fixa med dom där skorna dom så envist ska ha. Jättekonstigt att jag gick i dyr ridskola men fick ha min pappa som tränare. När jag tänker efter.

Igår satte vi upp en fläkt. Det kändes som en robinsontävling där jag mamma och pappa var ett lag som tvunget måste samarbeta för att nå resultat och alla kan inte få göra de roligaste och det som har mest status i arbetet utan man måste kunna backa också. Vi svettades som grisar. Pappa fick jobba med bar överkropp medan jag och mamma hade sporttoppar, nej det hade vi inte, vi hade vanliga kläder men man skulle haft en sporttop. Om jag vetat att det skulle bli tävling av det. Fläkten skulle upp under en sån där stor vit spiskåpa och den är inte helt ihålig utan har liksom ett hål där fläkten ska upp. Pappa stod med halva kroppen upp i hålet där och jag trodde han skulle fastna. Jag blev lite rädd men så hörde jag Paulo ropa att vi var väl inga mesar heller. Då skärpte jag till mig. Fläkten var tung och den var tvungen att vara i luften samtisigt som någon skruvade och någon lyste med ficklampan. Mamma var ficklampeansvarig och jag var vice. Pappa stod för styrkan att hålla fläkten svävande och jag var den tekniska i gänget som fick skruva. Vi grät nästan en gång också, när fläkten inte fick plats i hålet. Då skrek Paulo återigen något om att vi var väl inga tjejer heller. Klart vi inte är tänkte vi och kom på att den del av fläkten vi försökte sätta dit redan satt där från den gamla fläkten. Då gick det lättare. Efter några fler hinder och lika många geniala lösningar så kom fläkten på plats. Då kom pappa på att han glömt en kruvmejsel där uppe i hålet. Men nu sitter den där den sitter. Så den skruvmejseln kan han se sig i stjärnorna efter. Sedan, flera timmar efter tävlingen kom jag och mamma på att vi visst är tjejer, men Paulo var inte kvar så vi kunde inte fråga vad han egentligen menade.

Min mattebok ligger och får strålning under datorn och jag hoppas det får den att kvickna till lite. Jag tycker det känns som att det bara är jag som har något intresse av att förstå. Och hur mycket till bok skulle den vara om den inte hade såna töntar som jag som läser i den. Men jag vet fortfarande inte vad x-5y+57-zy upphöjt till basen av pi är för något och det är skandal. Mamma tycker jag är duktig. Det om något ger mig dåligt samvete. Tänk om hon sett en ungdom som pluggar på riktigt. Då hade hon inte tyckt att jag var så begåvad. Jag tror faktiskt att mamma tror att jag är begåvad och jag förstår inte vad hon fått det tramset ifrån. Här sitter jag i köket medan mamma lagar mat och jag pluggar, ja givetvis gör jag det, men jag läser samtidigt Femina och tänker på hyllor, kokböcker och vaniljsås och äter lite apelsin och sen rör jag lite i bechamelsåsen så att mjölken inte ska bli bränd. Jag är rädd att det är den där upphöjda pi som får stryka med. Dumheter.

Det enda jag tänker på nu är att jag måste måste måste klara mig på lördag och komma in på någon skola, vilken som, fast inte förskola. Och så måste jag, ja jag måste måste hitta mig ett litet bo som jag kan laga mig en paj i. Och så vill jag gärna kunna äta pajen medan jag sitter på en riktig trästol. Och sen vill jag kunna ha kvar bordet och inte trolla bort det. Kanske tom ha en blomma på bordet som inte blåser i golvet när det är höst. Vilken jävla orealistisk dröm.

Och ett ps. Om någon vet varför min spotify säger att den inte kan spela för jag är offline fast jag vet ju att jag egentligen är inne så kan den säga det till mig. För nu vill jag lyssna på julmusik, typ Sunes jul som även är sunes sommar men.. äsh.

Nu sitter jag här i Synneröd och bara har det, ja trivsamt. Jag och mamma promenerade i skogen i två timmar, sen gick vi hem och åt vaniljsås med lite äpplekaka. Och sen vilade jag. Och ja, typ det. Så skönt faktiskt. Även om jag ser tabeller och stapeldiagram när jag blundar så är det skönt att byta miljö lite. I eftermiddag ska jag till Alingsås och träffa Christer, det blir spännande. Och så ska jag kika på de där fantastiska upplysta Alingsås som folk snackar om här. Åh det är så härligt att hösten är kommen! Igår drack jag glögg och det kändes inte en dag för tidigt! Glögg är livets dryck kan man säga. Och så gjorde vi årets egna glögg, den står här i en hink och skvalpar och hånar en nästan eftersom den tar typ fem veckor att bli klar, vilket betyder att det är mer än fem veckor kvar till jul.

Nu när man är hemma hos föräldrarna kan man ju i princip äta vad som helst. Sånt som man inte orkar laga på sin lilla diskbänk i Karlstad. Därför ska vi göra grönsakssoppa snart, eller ängamat som den faktiskt heter. Då kanske vissa tycker, vad är det för larv? Men för mig är det verkligen ingen larvig mat. Jag står upp för soppan som om de vore min bror. Äh nu är jag larvig, det är bara för att jag är skrivsugen men har uppenbarligen inget vettigt att skriva. Ja, för mina övriga inlägg är ju alltid så vettiga. Vett och etikett.

Ja nu är det en dag mindre kvar till dagen som avgör min framtid. Jag tror inte det är så bra kanske att tänka så dramatiskt men vad gör man när man inte kan styra sina tankar? Jo, man tänker dramatiskt om allt och inget och man blir påkörd om man inte håller andan i en minut.

Vad mycket dumheter man haft för sig. Och har för sig. Det är bara det att jag inte vet nu vad som egentligen är dumheter. Det inser man senare. Och tur det, annars skulle man ju vara helt dum i huvudet hela livet.

Anlänt till Synneröd och jag trodde det var julafton när jag vaknade. Frost och så luktade det bak. Inte bak som i röv, jaja ni fattar. Det var kul att äta frukost för jag kunde äta både ägg, fil och mjukt bröd haha. Ja jag skrattade faktiskt nästan. Idag ska jag läsa lite svenska. Jag kommer känna mig så röten annars. Jag ska jag ju göra prov på lördag och även om jag fortfarande inte förstår hur man övar så ska jag iallafall försöka. Det ska faktiskt bli kul på lördag. Jag ska snart packa min lilla väska med blyertspenna, radergummi (ja det står radergummi i anvisningarna) och linjal. Men man får inte äta under själva provet, lite synd, men man får väl trycka i sig bäst man kan i pauserna.

Som sagt så har ju Johanna och Morten förlovat sig och jag anar att jag är lite jobbig nu. Direkt när jag fick höra denna nyhet så tänkte jag på Rose i Titanic och hur hon skulle förlova sig med Cal och ha förlovningsfest. Ja jag tänkte på det och hoppas dom tar sig i kragen och ställer till baluns.

Ganska lika ändå

Idag gick David till ica för att köpa frukost åt oss. Det blev kanelbulle, pistagebulle, vaniljbulle och kolabulle. Så himla gott. Ibland måste man variera sig lite. Jag älskar bullar, men det bästa bakverket är nog ändå semlor. Vissa år har jag strikt väntat till semledagen för att då, eventuellt äta en bulle, men helst skulle man inte äta någon alls. Va? Vad är det? Detta året åt jag ca 20 stycken, ja på riktigt. Och jag har inte ångrat det. Jag vill äta sånt som jag tycker om. Det är mycket bättre än att hindra sig själv hela tiden. Man blir så fruktansvärt trött.

Och en bra grej. Jag har lämnat in all natur nu. Ja, bara slutprov och slutlab kvar. Skitnervös. Suck

Och en bra grej till. Det kungliga bröllopet på DVD! haha men wow!

Tredje bra grejen sen hejdå. Syrran har förlovat sig och och hennes fingrar har fortfarande inte blivit för feta för ringen. Jag hoppas hon kommer ha den länge, ja alltså tillsammans kommer dom ju vara men att hon slipper fingerfetma, annars får hon ha den på en kedja runt halsen haha.

Jag börjar bli trött på att försvara mig. Det har jag fått gjort sen jag flyttade hit. Ja, jag bor på 20 kvm och ja, jag till och med delar det med en till. Jag har bara två plattor och en ugn sen några veckor. Micron kan inte vara på samtigt som spisen om man inte spänner en sladd så det blir en höjdhoppsribba. Vi har två garderober som våra kläder inte får plats så det är en omöjlighet att inte ha kläder på soffan och golvet. Vi har ingen bänk att laga mat på så maten får lagas på diskbänken, i diskhon och när man inte skär eller hackar får det ligga på sängen. Och så måste jag kunna sova även om tvn är på och lyser upp hela lägenheten och tråkiga south parkgubbar snackar.

Sådär, så dåligt har vi det. Fast det där är bara grejer. Ja, jag älskar ju grejer så visst vill jag bo i en lägenhet med ett rum till. Såklart. Men vi prioriterar inte det. Nu. Det jag menar är att man kan ha det rätt fint trots trångt bo och att man får ta ett långt hopp när man går in i lägenheten eftersom det ligger påsar och skor i hela hallen/köket. Fast vi berömmer vårt lilla bo ganska ofta för vi trivs så himla bra. Jag gillar att vara i samma rum som David hela dagarna även om vi gör olika saker. Jag skrattar också ganska ofta åt rummet för rätt ofta är det faktiskt en knarkarkvart. Det är lite dumt det där, jag skrattar åt hur överdjävligt det ser ut och sen glömmer jag att städa. Vi gjorde en deal i somras och det var att han skulle tvätta och jag skulle dammsuga. Det är bara det att det är så svårt att komma ihåg. Så himla svårt. Jag tänker att jag kan laga mat istället, byta lite uppgift bara, men sen kom jag på att då är det ingen som dammsuger. Jag tror inte David har märkt att jag inte håller mig till dealen. Bara vi är mätta och glada så är vi ganska bra på att skita i hur det ser ut och det är kanske inte så bra.

Jag försöker fokusera på bra grejer nu. Det finns ju en hel drös av bra saker så jag vill tänka på dom nu när jag kanske inte mår som bäst. Jag tittade på några foton och såg vad mycket det fanns där som jag faktiskt blir glad av. Jag blir ju faktiskt glad av ganska små grejer. Arg också visserligen, så det kanske går jämt ut.

Julen och fina böcker till exempel. Det gör mig jätteglad.
Och boken finns kvar och julen kommer snart! 1-0 till det roliga.


Min icabutik, hagahallen. Fin och snygg som man gärna handlar i och som man kan ta sig en vilostund i. Och har man ingenting att göra när man kommer hem kan man klä ut sig till Lulu  Carter med Davids fula klet som man tydligen ska få mjuka läppar av. Faktiskt väldigt kul.


Min och Emelies thinking hats. Så vansinnigt bra tankar har fötts ur dessa. Tydligen så hade jag inte hatten på när jag köpte guldskorna, haha, men dom gör mig glad bara jag tänker på dom så.


Men! Det som gör mig mest glad är ändå detta.. Förlåt människa på kortet men jag fnissar högt varje gång jag ser det och såna kort måste man rama in. Jag blir ju glad av det varje dag.

Frukost är himlen! Det bästa man äter på hela dagen. Det är synd att det är på morgonen, för då är det bästa gjort liksom. Rätt ofta käkar jag frukost hela dagen. Typ havregrynsgröt till frukost, fil till lunch och äggmackor till kvällsmat. Det är en bra dag. Nu har jag precis kommit på hur gott havregrynsgröt är igen. Jag brukar komma på det ibland och sen glömmer jag. Då går jag över till fil och äter det nonstop i några veckor. Sen äter jag ägg några veckor. Äggmackor är godare än allt! Det är vansinne vad fantastiskt ägg och kaviar är. Jag skulle vilja ha en tavla med frukost på. Det måste jag göra en.

Matmässigt är kvällen det värsta. Man är oftast rätt mätt men hänger jag bara framför tvn så måste jag äta. Jag måste och det är så förfärligt irriterande. Har jag inget hemma så kan min kropp gå till en affär och handla fast huvudet inte vill, verkligen inte vill. Igår blev jag knäpp, igen. Jag har inte råd att köpa massa skit varje kväll, det går inte så vad gör jag!? Det blev en äppelpaj men inte kände jag mig så nöjd för det. Visst blev det inte särskilt dyrt men det handlar ju inte riktigt om det bara. Äh jag orkar inte tänka på det, det måste någon gång bli färdigtänkt.

Jaha, tråkväder idag, och vi som hade tänkt promenera fram och tillbaka till universitetet, det är drygt en mil men det vill man inte gå i regn.

Då har jag anmält mig till våren. Sjuksköterskeprogrammet. Jag är så sjukt nervös och känner ett fysiskt och psykiskt illamående. Jag vet inte vad jag ska ta mig till om det inte vill sig för jag har aldrig velat något så mycket som detta. Antagningsstatistiken ser inte så lovande ut, då det har höjts ganska mycket de senaste åren vilket inte är bra!! Och meritpoäng, va? Vad är det för påhitt? Äh jag har iaf gjort en kemilab! Fast det tröstade mig inte särskilt mycket känner jag. Jag gnyr och gnäller och vill inte att det ska vara min personlighet. Jag vill bara så gärna komma in, ha en lägenhet med komatta. Och en hylla som mina muggar kan få plats på. Fy fan vad jag skulle vara glad.

Nu är julen snart här. Jag ska börja julpynta och baka och sånt mycket tidigare i år för julen så himla kort!! Och jag har ugn, då kan man baka pepparkakor. Idag köpte jag första julklappen. Fynd givetvis! När det gäller jul så gillar jag kvantitet. Köpa så mycket man bara orkar för att få en fröjdefull jul! Alltså jag skojar givetvis.. eller ja. lite sanning, äh jag vet inte. Man ska såklart vara vänner och uppskatta de små tingen men det större tingen som är inslagna ska man inte förakta heller. Jag är väldigt bra på julklappar, faktiskt. Jag är också rätt snål, ja fakiskt, men ändå lyckas jag köpa en drös med julklappar varje år och det brukar inte ruinera mig direkt. Det beror helt enkelt på att jag köper saker när jag ramlar på dem och det kan vara 12 oktober. Då gömmer man det bara under sängen och skriver upp grejen på en hemlig lista så man har koll på vad man köpt. Man gör inte som mamma och gömmer grejen och skippar listan. Bra för mig däremot som har fått upphittade juklappar i maj.

Sing hallelujah!

Nu känner jag att det var längesedan jag gjorde en lista. Jag tror att jag känner det just nu för att jag sitter med tabeller och diametrar framför mig och borde räkna. Räkna, så himla fånigt ord föresten. Så jag tror jag ska göra en lista på saker som jag tycker om. Kanske inte så festligt att läsa men tråkigt också att bara göra en lista i word och ja.. aldrig se den igen. Annars gillar jag word.

Mitt nya kakfat- det är fint men ändå modernt (inte för att modernt inte kan vara fint och inget ont om moderna saker och åååh)
Koskinn- Jag gillar att kolla på kor. Jag gillar att äta dom. Jag älskar deras mjölk och nu! Nu gillar jag även deras hud!
Badkar- jag älskar att bada, bara ligga och glo tills det blir kallt och då värma på och sen glo lite till. Tills man glott och tänkt klart.
Mina tavlor- åh, mina tavlor, motivet får gärna förändras ibland men åh vad jag älskar tavlor.
Min muggsamling- den växer och växer och den är mig så vansinnigt kär.
Persiska mattor- jag önskar jag får äga en riktigt stor och vräkig någon dag
Kokböcker- de bästa av alla böcker. Jag har ca 20 stycken och det gör inget att man kanske bara gjort tre recpet ur dom tillsammans. Man blir så glad avdom bara.
Skor- jag har aldrig skor men ändå har jag så många. Jag får jazza i mina kängor fast jag egentligen ville känna mig nätt.
Fint porslin- jag kan inte få nog av fina små skålar och fat. Jag behöver inget matchande servis och det betyder att jag ständigt är på spaning.
Tesilar- det glömde jag förresten nämna i mitt förra samlarinlägg. Min senaste samling, eller den innan fåtöljerna är tesilar. Bra idé tycker jag! För det kommer jag ju aldrig tröttna på.

Äh nu orkar jag inte mer. Det finns ju tusen grejer. Egenligen ska man ju inte gilla saker så mycket, man borde fokusera mer på sin insida. Men jag känner att det gör jag redan så det räcker och blir över. Jag tänker så fasansfullt mycket på hur jag mår och inte mår så jag till slut inte har en aning om hur jag mår, eller ve och fasa, om jag mår.

Jag har alltid samlat på grejer. Någongång fick jag för mig att studsbollar, det är nog ändå min grej. Pappa fick i uppdrag att kolla efter studsbollar var han än befann sig. Sedan insåg jag det ganska tråkiga i att ha en stor burk med studsbollar. Suddigum då, det är ju kul. Då kan man ha olika färger och former och ja.. sen var det ju inte så mycket mer. Det blev ett gäng av dom också. Caps insåg jag sen, det var ju tufft. Pappa fick åka till macken och köpa rör åt mig för detta skulle jag ju faktiskt aldrig tröttna på. Det visste jag ju, tills Spice Girs-bilderna kom. Jag kan nästan känna känslan igen. Det var så ljuvligt att köpa ett kuvert och se efter vilka bilder man fått.

En gång fyllde jag år (ja man gör ju det ibland) och min systers kamrat Johanna gav mig en present. Top 10 av roligaste prestenter lätt. Det var ett album för bilderna. Och det var så fint. Rent och vitt med SPICE skrivet stort med deras ansikten i och girls under. Jag kommer ihåg att jag fick en cool klocka också det året. En tuff gul, med kardborreband som såg så där sportig ut. Vi stod i köket och mamma frågade om albumet var den bästa presenten. "Mmm, eller öh, nej klockan också!" Som om man behövde skämmas för att Spice Girls inte hade någon konkurrens.

Nu kände jag att jag tappade tråden lite. Kan bli så. Det jag skulle säga var varför mamma tycker att jag är knäpp. Och det handlar ju givetvis om min senaste samling. Jag tror jag har blivit besatt av fåtöljer. Jag letar efter dom jämt, överallt. Och det gör inget om jag inte kan använda dom. Jag skulle kunna ha dom i mitt gamla rum i Ytterby och bara vetskapen om att de finns där skulle göra mig glad. Jag tror det. Men mamma tycker det är knäppt.

Jag pratade precis med pappa i telefon och jag blir alltid glad av det. Jag ska åka hem och hälsa på snart för det var länge sen (ja ganska iallafall) och för att jag ska göra högskoleprovet. EH! Fick idag reda på att jag inte alls har lika lång tid kvar på naturen heller. Måste vara klar med allt i början av november istället för sista november som jag trodde, eh igen.. Jag har ändå varit ganska redig och jag känner att jag vill berätta vad jag gjort. 20 minidiagnoser, 10 arbeten och en lab. Det gör mig lite stolt faktiskt. För jag tror inte så mycket om mig själv. Bokade in tid för slutprov idag och lab inför lärare som tyvärr blir direkt efter högskoleprovet. Jag hoppas jag är en naturbegåvning på natur när det väl gäller.

Och en traderadröm kan bli verklig! En fåtölj som jag vill ska bli min befinner sig i Allingsås. Där bor inte jag, men pappa sa att vi drar dit och hämtar den när jag kommer hem och så får den stå i Ytterby och damma tills jag har plats! Yes! Jag hoppas att den kan lugna ner mina nerver lite. Jag tror den kan ge mig lite lycka. Jag vågar inte lägga in bild på den om den inte blir verklighet men blir den det så kommer ett vackert foto komma, med mig i fåtöljen givetvis. Förra gången jag handlade tradera var när jag flyttade från kronparken till Haga. Då köpte jag en 50-tals hylla med skåp och lådor och plats för dator, inte så mycket plats för ben men det är en småsak. När man ska handla såna saker är man glad att man bor i Värmland. Det är mycket billigare här. Jag fick den för 250 kr medan i Göteborg, däär, där hittade jag en likadan för en tusing! Tokar! Göteborgare alltså, förstår inte att billigt är grejen.

Jag är lite fixerad vid 50-tal just nu. Allt måste vara i teak och hyllorna ska vara string. Skitnödigt jag vet. Mamma är inte alls lika inne på string (förrutom när det handlar om polska trosor då, som hon fortfarande har kvar). Hursom så frågade jag var farmors fina stringhyllor var och om dom kanske kunde tänkas bli mina. Neej det var inget att ha, de var så slitna, kanske finns en kvar... Då blir man lite trött på att man inte har en traderamamma. Hade hon varit det hade hon vetat hur populära dessa stringisar är och hur lätt man säljer vilken string som helst hur mycket skit det än må vara på. Fast jag hade ju inte sålt, för jag kan inte få nog. Jag kan inte få nog av möbler vilket börjar göra mig tokig! Bor man på 20 kvm så får man helt enkelt inte ha det intresset. Absolut förbjudet!

Och ja, typ en sånhär.

Jag har alltid haft misstankar om att jag kommer få mustasch. Varför spelar inte så stor roll. Jag har bara försökt förbereda mig på det. Att en dag.. i framtiden, men det skulle visa sig att jag varit väl optimisk angående det där med framtiden. Jag minns att jag provade en klänning på Åhlens. Här, i Karlstad och ljuset från lamporna var så starkt så man kan inte undgå att granska sig själv. Jag kommer på varje gång att attans, jag skulle haft med mig pincetten och fixat till mina ögonbryn men denna gång var det inte dessa stackars strån som fick min uppmärksamhet. Nej för där, över min stackars överläpp, som senare skulle svullna upp av denna insikt, såg jag dom. Fjunen! Dom stirrade tillbaka på mig och vi glodde på varandra ett tag och man kunde nästan se glädjen i dom för dom visste att dom var odödliga. Jag snackar liksom inte skäggväxt så att jag behöver rakhyvel. Och det visste dom, jag kommer inte döda dessa små taniga fjun.

Jag har accepterat dom, mer vissa dagar, mindre andra. Jag har inte tänkt på dom på ganska länge och varför kom jag då på det idag? Ja det var givetvis David. Glad och nöjd ligger jag och läser om en shopaholic då plöstligt David tassar fram och ska prata (fast jag läser ju faktiskt). Jaja, jag kan väl prata istället tänker jag och menar att han kan väl inte göra något illa. Jag skulle inte gjort det, jag skulle ignorerat honom och återgått till boken som om jag inte sett honom. För han vill inte alls prata när jag väl lagt bort boken. Istället tittade han bara på mig och sa apropå ingenting: "Du har fått en finne i mustashen!" Och så gick han. Va? Ursäkta? Vad hände? Vi har inte pratat om den, du ska inte veta att den finns. Jag fann inga ord. Sedan kom jag givetvis på vad jag skulle sagt: "Hellre en finne i mustaschen än ingen mustsch alls (eftersom du inte har någon)! Ha! Men då hade han redan gått iväg. Jag sa det lite senare, men då var liksom tillfället borta.


Inget ont som inte har något gott med sig.
Nu kan jag vara med och hjälpa herrarna!

I morgon är det måndag. Då börjar mitt nya liv. Jag har sagt så alla nyårsaftnar, (aftnar??) och majoriteten av alla måndagar skulle jag tro. Och varje gång tror jag på det, till 100%. Det är trist att man vill ändra och inte vara nöjd. Jag är nöjd med mycket men det är alltid något i livet som skulle kunna finslipas. Eller behöva en ommålning åtminstone. Det som står på listan just nu är lite mer motion, lite lugnare hjärna och lite mer plugg. Jag tror det kan hänga ihop. Och även om jag innerst inne tror att några traderamöbler skulle lugna ner mig så har jag inte råd. Och det är väl bra det. Lägenheten får inte bli mer loppis.

Nu är jag arg på Dexter och det känns inte alls kul. Det är inte roligt att vara sur på en tvserie för man kan inte prata med den och bli sams. Bollen är hos han liksom och han verkar inte vilja bli vän med mig.

Liten loppishörna

Idag var jag inte sur, så jag passade på att vara lite ledsen istället. Ge dig! Jag stör mig så sjukt på mig själv och jag blir så trött på mitt beteende. Sluta gnäll och ta tag i något säger jag till mig själv varje dag men lyssnar jag? Nej, jag skiter i alla råd jag får av mig. Oförskämt skulle man kunna säga. Och ful blir man av att grina också. Min överläpp svullnar upp så jag ser ut som en anka, min näsa blir på något vis också större, jag vet inte hur, och huden under ögonen svullnar upp så ögonen blir jättesmå och det är inte alls fint. Och så kände jag att jag behövde lite grädde på moset så jag drog ur min snodd ur håret men håret var fortfarande format som en hästsvans. Jag skulle kunna byta ut mitt hår mot stålull och det enda folk skulle uppmärksamma skulle vara att jag färgat håret grått.

Jag är inne i en gnällperiod och jag tycker inte själv att jag är så himla kul och bra. Jag tror det är en oro som jag inte riktigt vet hur jag ska behärska för jag är orolig även när jag sover. Det är inte så bra för då kan man skada sig själv och andra som sover bredvid. Ge blåmärken och små sår. Till exempel.

Igår grät jag en skvätt igen för något som var fel på mig. Jag vill inte att du ska bli ett nervvrak som inte tycker om dig själv säger plötsligt David. Hahaha så jäkla paff blev jag. Och det lät så himla kul. Ja det lät faktiskt roligt just då. Och då började jag skratta. Det är kul när man börjar skratta mitt i gråtet, då känner man att man är med liksom. Det kan vara tvärtom också. I dag låtsatsskrattade jag som en häxa, det var nåt skämt jag höll på med och så insåg jag vad värdelöst det var och så övergick det till tårar. En hulkande häxa. David hängde inte riktigt med i vad som var skämt om jag säger så. Han sa faktiskt att jag skulle sluta för att jag skrämde honom, vem säger så till en som skojar till det lite? Då blev jag arg istället. O Jesus. Ni förstår ju att det inte finns någon energi till naturkunskap just nu.

ps. Jag är själv inte orolig för att jag ska bli ett nervvrak. Jag tycker faktiskt rätt bra om mig själv. Och så är jag glad att jag har lärt känna mig själv så väldigt mycket bättre de senaste veckorna. Det var jag inte riktigt beredd på.

Jag är så sur. Och David är lika sur. Inte på varandra, inte på något vi kan komma på och det är frustrerande. Vi är bara så sjukt sura och irriterade att jag nästan skulle kunna skratta om det. Om jag inte vore så sur. Irritationen bara växer och jag får inte ur den. Jag har känt såhär titt som tätt det senaste pga av min lilla förändring som jag gjort och det är så jävla utmattande. Och man får inte ut något av det heller. Totalt värdelöst. Jag trodde jag skulle bli gladare om jag fick köpa två snurrfåtöljer, men nu vet jag inte längre. Jag kan ju inte ens ha dom i mitt egna bo. Deprimerande.

Nu läste jag igenom vad jag hade skrivit och fnissade faktiskt lite högt. Då vände sig David slött mot mig och frågade "vad är det?" som om jag gjort något konstigt. Jag sa "äsh". Man kan ju inte fnissa i allt elände om det inte finns något att fnissa åt. Eller? Jag brukar fnissa för mig själv ganska ofta. Det kan vara något fånigt som hänt för 15 år sedan eller en människa man ser och så tänker man den i jazzbyxor, ja det kan vara vad som helst, men svårt att förklara eller göra ett skämt av det som funkar inför andra. Däför håller man sin rolighet för sig själv men ofta sipprar det ut ett litet fniss och så ska man komma med den där fåniga förklaringen. Ofta förstörs allt i samma sekund som man säger det högt och det förlorar sin lustighet. Jag önskar jag kunde komma på en sån sak nu, men inte ens det roligaste tycker jag är kul. Fast något som jag tror att jag i vanliga fall skulle tycka var kul är att jag hela dagen spänt mina ögonbrynen som man gör när man ritar en sur gubbe. Så jag får ont i huvudet också. Vilken surbonus.

Första bilden på googlesökning: Sur

Nyss hemkommen och åh vad roligt det var! Jag älskar utflykter. Det är roligt att åka tåg, det är roligt att få middag och det är roligt att träffa mormor morfar moster kusin och kusinbarn. Vi gick på stan och har jag min plånbok med mig så kan jag inte låta bli. Jag köpte minikakform som antagligen är till för barn när dom leker med sina miniugnar men eftersom det är just en sådan som vi har köpt så passar det ju jättebra. Jag köpte också en miniljusstake i. Mini mini=jättesöt. Och sedan lite annat krafs och tre ramar, herregud jag måste sluta köpa ramar. Och! Jag fick present från både Lisbet och mormor. Så väldigt snälla.

Och det med tradera.. Nu hade jag tydilgen mailat någon som jag hittat på tradera om Lisa Larsson angående hennes garderob (alltså inte hennes gamla svettiga kläder utan en garderob i keramik). Jag hade tydligen frågat henne (kan inte minnnas det) om hon hade något mer att sälja av Lisa (vem gör sånt?) Ja tydligen jag, och nu fick jag svar att hon kunde fixa garderoben för 1500 kr inklusive frakt. Är ju dum i huvudet som ens överväger det? Och då kan vi lägga till att min inkomst ligger på 0:-/månaden. Och på tal om att glömma vad man gör. Välkommen till inspelning av Hellenius hörna möts jag av när jag loggar in på mailen. Just det.. det råkade jag skicka in intresse om. Jag orkar inte! Fast auktionen på den där persiska (turkiska?) mattan går ut om några timmar och jag ska ge det ett litet försök. Nej inte den för 4000, en annan..

Min drömgarderob

Jag orkar inte med Tradera. Jag har varit där förrut men lyckades fly, men nu fångade det upp mig igen och man blir så trött. All tid går åt till att leta upp vackra saker som jag inte alls kan köpa. Bokhyllor, persiska gigantiska mattor, antika fåtöljer osv. Och jag nöjer mig inte med att kolla in det och sedan kolla in något annat, utan allt vackert lägger jag i min "minneslista" på sidan. Det som finns i den listan får jag sedan mail om ett dygn innan auktionen går ut, som en påminnelse. En påminnsle för vad? Att nu Emelie, nu är det bara 24 timmar kvar om du ska köpa den vackra handknutna turkiska mattan som nu ligger på 4520 kr. Och jag som inte ens äger ett golv som mattan kan få plats på. Varje dag kommer det mail och jag kan inte sluta för jag älskar vackra saker och genom att lägga dom i min minneslista så blir det lite mer mitt. Ungefär som när jag är shoppingsugen och går in på någon webshop och bara lägger massa fina saker i min "kundvagn" för att sedan, när jag känner mig nöjd, trycka ner hela sidan. Då har jag fått känslan av att handla, men det kostar ingenting och jag saknar inte grejerna som jag inte får för ofta är det inte så himla viktigt, egentligen. Åh jag känner mig konstig.

God nyhet, nu blåser inte fönstret upp! Rebecca visade ett fiffigt knytsätt så nu måste snöret först gå sönder för att kunna välta ner mina blommor. Jag har 6 stycken krukor och en blomma. Det är mer än någonsin för jag fick en hel drös av mormor förra gången jag hälsade på. Och så handlade David rosor så nu tycker jag att det är fint. Jag ville torka rosorna, men då tog David det personligt som om det var honom jag ville döda och torka. Så dom får väl leva bäst dom kan ett tag. Snart blir det en promenad till universitetet för att därifrån fara till Kristinehamn. Igår var som sagt Rebecca här med denna fantastiska fönsteridé och Frida var här med ny cool jättefin frisyr! Jag hade tebjudning kan man säga, med te (givetvis) och scones. Det får plats tre rompor i min soffa!

Äsh nu har jag redan glömt igår och tänker att den finaste tiden är nu. Och då menar jag nu, typ 6:e oktober. Det är rusk ute! Ett minus är att rusket slog upp fönstret inatt och krukor åkte i golvet och tog med sig jorden men bortsett från det är så är det bara av godo. Jag åt risgrynsgröt till fruksost och ikväll ska jag baka, för Frida och Rebecca kommer och hälsar på. Sen måste jag plugga däremellan också. Tänkte köra ett kapitel om tabeller och kartor. Högskoleprovets DIK-del med andra ord.

Imorgon far jag och David till Kristinehamn. Där bor mormor och morfar. Och så är kusinen Britta där för hon läser i Karlstad en sväng då och då. Och så är moster Lisbet där också och sist men inte minst (eller i detta fallet är han ju faktiskt minst) Albert. Åh det blir roligt!

Visst är det kul med sommar, men man kan hoppa även på på vintern.

Jag är inte så pigg idag. Och inte så glad. Det är svårt att skriva när man bara känner ett ...jaha? Jag är lite trött på att bestämma över min tid, jämt. Jag vill gå upp på morgonen och veta att jag måste vara någonstans någon tid. Nu behöver jag ingenting och det kan vara så frustrerande. Äsh, imorgon får jag ta tag i mig själv. Sluta tramsa. Få lite gjort.

Men vad häftigt! Jag kan lägga in bilder från min mobil. Ja det är sant. Då kan bilderna som jag bara haft i mobilen alltså hamna i datorn! Genom en tunn sladd. Den sladden måste jag haft på ett hemligt ställe under de två år jag haft min mobil och idag blev den synlig. Det ligger alltså en hel del bilder där. Och jag kan visa några. Som en liten tillbakablick.

Träffade Magnus Samuelsson, det var ballt.


Och foten måste vara med. Givetvis.


Ibland blir man så rasande på sitt hår så man måste göra det platt, fast jag vet inte om höhår blev bättre.


Ledsna folk överallt. Det skulle vara kul att måla något annat.


Mitt liv som vårdbiträde.


Mamma och pappa utanför jensen´s i Skagen. Jag tog det här kortet för jag skulle mms:a det till Staffan som älskar Jensen, men det glömde jag. Så du får det här!


Våran hiss. Och jag vet att jag har för mycket rouge.


Jag låtsas att jag är en arg och stressad sjuksköterska. Och så låtsasgår jag. Lite skämmigt så bilderna får vara lite mindre


Och en färsk en. Mina bryn har fått växa som dom vill.

Jag brukar klä mig bekvämt för jag blir på så dåligt humör av korvfodral som man egentligen inte får plats i. Men igår kände jag, varför måste jag vara så bekväm hela tiden? Så jag tog fram min skinnkjol, här snackar vi fodral. Och som en korv med för mycket fyllning gick jag ut och jazzade. Det är farligt med plagg som man hemma tänker att äsh jag får bara hålla in magen lite så är det okej. Tänkte jag en sekund på att hålla in magen? Det skulle jag inte tro. Skinnet till trots så blev det en helfestlig kväll. Frida bjussade på god middag och det blev kalas!

Och känner ni att Dexter börjar stå er upp i halsen så kan ni sluta läsa nu.
För idag blev det konstig stämning mellan mig och David. På riktigt. Ett avsnitt slutatde men en jättenyhet och vi skrek rakt ut och visste inte var vi skulle ta vägen. Plötsligt slutar David skrika och tittar på mig. "Du visste..." Jag blev så chockad. Istället för att förneka och fråga varför han sa så knäppa saker så blev jag så förvånad att han genomskådat mitt skrik och frågade hur han kunde veta det. Det kändes som jag brutit ett förtroende och jag kände att han var besviken. Jag försökte förklara, jag hade ju inte medvetet tagit reda på något. Jag kanske bara har valt att inte blunda för informationen. Och kanske att jag kikat med ena ögot på vilka skådespelare som är med nästa säsong, men det vet han inget om och han är nog ingen flitig besökare här så jag känner mig inte så orolig.